En gång var Sonic Youth avantgarde. I sitt experimenterande och utforskande var de oförutsägbara, och när de började känna sig för bekväma utmanade de sig själva med vrickade sidoprojekt eller genom att bjuda in Jim O’Rourke för att vända upp och ner på allt. Så är det inte längre.
Med stöd i trygga kollegor som gamla bandkollegan Steve Shelley och understimulerade medlemmar ur bland annat My Bloody Valentine har Thurston Moore gått ifrån omvälvande experiment till ett långsamt finslipande av sitt färdiga konstnärliga uttryck. I fem jättelånga stycken fördjupar han sig här i eftertänksamt och långsamt växande jammande, och det är inte utan att man längtar tillbaka när hans band var mer intresserade av Rock N Roll Unconsciousness.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
