Det svenska behovet av singersongwriters är dokumenterat omättligt, men det är långt ifrån enda orsaken till att norske Thomas Dybdahl bör kunna få en hel del uppmärksamhet även här. På den här samlingen höjdpunkter – om man nu kan använda det begreppet om så här melankolisk musik – från hans första fyra album finns en stringens både i försiktiga men detaljrika arrangemang och i vackert jazziga sånger. I destillerad form skämmer de inte förebilder som varken Nick Drake eller i höjdpunkten Something Real Paul Simon, och bara enstaka teatrala utflykter i Antony Hegartys territorium prövar tålamodet.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
