Mercury/Universal
Mycket snabbt förvandlades Julian Cope till 1) skinnjackeklätt rockmonster, sedan 2) nerdrogad mystiker iklädd enbart ett sköldpaddsskal, och slutligen 3) ännu mer neddrogad shaman och tillika krautprofessor och protometal-sångare på deltid. Men 1980 hade han inte kommit ens till första stadiet.
Däremot hade han tagit sig ur punkårens klyschigaste uttryck, och utmanade med stor framgång sina forna bandkollegor Ian McCulloch och Pete Wylie i att sjunga nervig och ofta störande pop. Allra bäst var den här, på det debutalbum som på grund av Julian Copes experiment med LSD också kom att bli det första steget mot undergången. Med lika mycket blåsförstärkt hitpotential som repetitivt malande energi är Kilimanjaro fortfarande ett fantastiskt indiealbum vars luftiga ljud, bland annat tack vare psykedeliska baklängesdetaljer, har åldrats med förvånansvärd värdighet, trots erans obegripliga men obligatoriska The Doors-påverkan. Och med singlar som Bouncing Babies, Treason och Poppies in the Field, för att nämna tre av de fem som hämtades från albumet, är det inte konstigt att Kilimanjaro – nu en aning överambitiöst utvidgad till ett trippelalbum – gjorde rejäla avtryck på såväl den tidens brittiska topplista som på månget nervöspopande indieband ända fram i våra dagar.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
