Som vi trodde på Evan Dando i början av 1990-talet. I den alternativa grungerelaterade popen fanns ingen med vassare intellekt, humor eller kindben. Ingen hade bättre referenser eller mer distinkt röst, och ingen rörde sig i mer spännande sociala cirklar. Nej, knappt ens Kurt Cobain var så komplett som Evan Dando.
Men kombinationen av slackerliv och intensiv hedonism tog snabbt ut sin rätt. Under de två senaste årtiondena har han med mycket möda försökt påminna oss om sin existens med ojämna mellanrum, men det har mest handlat om lama lågbudgetupprepningar för att få ihop till brödfödan.
I sin umptonde comeback gör Evan Dando precis samma sak vid förra försöket för tio år sedan, med ett coveralbum fullt av smart valda låtar ur såväl country- som hardcoregenres, framförda i variationer av Modern Lovers-arrangemang, med The Eagles Take It Easy som kanske mest otippat coverval. Och för första gången sedan dess är det inte i första hand medkänsla och omsorg som väcker sympatier utan faktiskt låtmaterial tillsammans med ett framförande som påminner om lyckligare dagar.
Det finns stunder när man är beredd att utropa att det är allra finast när gitarrerna tillåts larma i skarp kontrast mot melodiernas skönhet och Evan Dandos fortfarande lika förtrollande känsliga röst, till exempel i The Bevis Fronds Old Man Blank. Men så möter man en stilla tagning av John Prines Speed of the Sound of Loneliness med bara akustisk gitarr, och det är så fullständigt avväpnande att det rimligen inte kunde bli bättre.
Men det blir det. För som grädde på moset bestämmer sig det förlorade geniet för att spela en låt av det ännu större förlorade geniet Paul Westerberg. Den här rättframma och innerliga tolkningen av Things är den låt mitt favoritband spelar i himmelriket, om och om igen.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
