Lika mycket som man måste älska Jeffrey Lee Pierce, lika mycket måste man älska hur hans minne kommer till uttryck på de postuma hyllningsskivor i en serie där det här är nummer två. Utöver ett par rena covers utgår inspelningarna från hans outgivna demokassetter, där fans hittar skelett att bygga vidare till färdiga låtar. Den grundmodellen är den ena orsaken till att nivån är så mycket högre än på de flesta hyllningsalbum som görs. Den andra orsaken är förstås att de fans som bidrar inte är vilka klåpare som helst.
När Mark Lanegan och Isobel Campbell sjunger över gitarrer av Jeffrey Lee Pierce och Kid Congo Powers är det till exempel oerhört mäktigt, och annars skapar formatet möjlighet för artister att förmedla Jeffrey Lee Pierce repertoar av uttryck med olika emfas. Hugo Race gör honom till Lightnin’ Hopkins, The Amber Lights gör honom till Gun Club igen, och Barry Adamson gör honom till Nick Cave. Det Nick Cave själv gör med Jeffrey Lee Pierce – dels på egen hand och dels i duett med Deborah Harry – är helt enkelt bara fullständig rättvisa.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
