Stereophonics förväntas ta plats bland Englands ledande stoltheter med sitt tredje album, två år efter att storsäljande Performance and Cocktails mjölkats maximalt med DVD, Tom Jones-duett och när allt annat var uttömt, en långsökt återutgåva i form av en box med sju 10-tumsskivor. Kelly Jones som sjunger och spelar gitarr tillsammans med barndomskamraterna Richard Jones och Stuart Cable har snickrat ihop en stabil, inte alltför utmanande, skiva som mycket väl kan leva upp till försäljningsförväntningarna.
Efter en överraskande inledning med hårdrockfunkiga gitarrer från en gammal Aerosmith-outtake, gospelstämmor och Noel Gallagher-sarkasm har bandet fyllt sin nya skiva med det alla förväntar sig i form av tidstypisk brittisk gitarrpop. Här finns massor med radiovänlig musik som håller sig mitt på vägen med många framtida singlar i form av snälla pophits som Have a Nice Day. Stillsamma eleganta Step on My Old Size Nines är en av skivans höjdpunkter med slidegitarr och munspel. Första singeln Mr Writer är ett angrepp på trångsynta musikkritiker. Kul för mig och kul för Stereophonics, men det visar ett band som är stuck up their ass i en musikindustri som har blivit deras enda verklighet.
Det är precis som att tvingas höra hårdrocksbandens eviga sånger om våndan av turnéer och groupies eller Ulf Lundells hyllningar till grabbarna längst framme vid scenen. Ett band som listar Tragically Hip som ett av sina favoritband är knappast ett band som kommer att orsaka djupa spår i musikhistorien. Stereophonics är en sympatisk idé. Men när idén ska förklaras drar det ut på tiden, blir omständligt och så småningom tappar man intresset. Än så länge är de betydligt roligare än sina världsförbättrande walesiska kollegor i Manic Street Preachers, men jag har känslan av att de om några år är lika svulstiga.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
