I rättvisans namn borde powerpop med sina omogna solskensrefränger och obekymrade kombinationer av flerstämmiga vokalharmonier, åtminstone någon av dem pre-målbrott, och obstinata gitarriff vara den eviga och ultimata tonårsmusiken. Att dagens slynglar talar om genren som något urbota gubbigt för frimärksamlare, överliggare och gammpojkar som vill samlas för att jämföra skivnummer och rabbla Raspberries-referenser beror i bästa fall på ungdomligt oförstånd och i värsta fall på degenerationsprocesser.
Och trots att fler och fler i efterföljande generationer randiga skjortor, nu till och med Someone Still Loves You Boris Yeltsin, verkar ha gett upp hoppet och blandar sina klockrena upptempolåtar med inskjutna lite mer stillsamma popsånger är vi fortfarande en grupp trogna som är beredda att satsa åtminstone en del av folkpensionen på att powerpopen är nästa stora trend.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
