När den andra skivan samma månad hämtar inspiration från Eurythmics kan man a) ana en trend, b) glädjas åt att den inte alls är så obehaglig som hade kunnat anas, och c) i fallet Sharon Van Etten bli väldigt överraskad.
Men inledande Live Forever är bara ett av många exempel på hur Sharon Van Etten och hennes turnéband – för första gången med redan i låtskrivarfasen – tar sin utgångspunkt i gammal elektronisk pop, och den är karaktäristisk för albumet i allt utom att den faktiskt är ett av få tillfällen där arrangemanget så sakteliga tillåts dra i den americanariktning vi tidigare associerat med Sharon Van Etten. I efterföljande Afterlive avblåses allt americana för en biblisk There Must Be An Angel-ballad, och sedan är det 1980-tal så gott som genomgående.
Indio och I Can’t Imagine (Why You Feel This Way) är smart och underhållande topplistepop från då, och för att ingen årtionde-tvekan ska råda slänger de rekvisita i form av några New Order-basslingor och Talking Heads-citat i Somethin’ Ain’t Right.
I Southern Life (What It Must Be Like) går de hela vägen till drömsk Sioxsie-goth. Sådana mörkare stämningar präglar också den vackra avslutningen I Want You Here där Sharon Van Etten lägger bort nya falsettmanér för att istället bli nära och allvarlig och sikta mot hjärtat på ett album som i övrigt konsekvent siktar mot topplistor.
