För tre Landskronakillars skull hoppas vi att Mark Mothersbaugh inte följer uppmaningen i deras bandnamn. För så fort Devos gamla ledare slutar försörja sig på att skriva bakgrundsmusik till barnprogram på Nickelodeon för att istället återförena sitt gamla band tar Quit Your Dayjobs existensberättigande slut snabbare än deras en minut långa låtar. Fram till dess är dock deras snabba vrickade pop, uppkäftiga syntar och stelopererade sångare lika roande som igenkännlig.
Quit Your Dayjob skulle förmodligen bli förolämpade om någon försöker ta dem på allvar när de ropar ”Oi!” och sjunger meningslösa bagateller om en She-Male Godzilla eller om hur skönt det känns att pissa på en panda. Likaså skiter de fullständigt i att vi hört både pandapissandet och förra årets Head of the Daycare Center, här som gömt extraspår, förut, eller att SubHumanist och flera andra spår obevekligen avslöjas som nödtorftigt maskerade Devo-covers. Den som prövar att skråla ”Rock Lobster” istället för titeln i Man Power upptäcker deras andra influens B-52’s, också identifierbar i ideliga och inte alls otrevligt stötiga Ricky Wilson-gitarrer.
The Hives får ursäkta, och till och med gamla Kitchen and The Plastic Spoons hamnar i skuggan av Quit Your Dayjob när det kommer till underhållande de-evolutionslära.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
