I de kretsar som hade plastfladdermöss, halloweenspindelnät och i särskilt exklusiva fall Batcave-flyers på väggarna i sina sunkiga lägenheter under tidigt 1980-tal var Peter Murphy självaste översteprästen. Men under det senaste decenniet har det varit lite skakigt runt honom. Efter allvarliga narkotikaincidenter kom han till exempel till Stockholm med någon slags återförenat Bauhaus 2018 och skämde ut sig med en skandalspelning som slutade med att han blev utslängd från sitt eget gig och nedbrottad av vakter på trottoaren utanför. Så hur stort tålamod har den publik som får allt svårare att färga sina vitnande och glesnande hårtestar korpsvarta?
Nå, till att börja med kan vi glädjas åt att han hälsomässigt verkar ha återhämtat sig sedan katastrofen på Nalen. Hans röst är till och med i det närmaste identist med hur han lät under Bauhaus storhetstid, när han med stor dramatik men inte så många dimensioner härmade sin stora förebild David Bowie. Särskilt påfallande är förebildens påverkan i The Sailmaker’s Charm, innan den sväller till ett mello-crescendo, och titelspåret är helt ok klassisk glamrock ihop med Trent Reznor medan Sherpa måhända siktar mot samma stjärnor men bara når till Suede-trädtopparna.
Att han anstränger sig hårt för att låta som att absolut inget har förändrats sedan 1983 är kanske inte så konstigt i Peter Murphys arbete med återvinna vårt skadade förtroende. Cochita is Lame tar det hela vägen tillbaka till Burning from the Inside, Bauhaus sista studioalbum från storhetstiden, med stora röstekon och en mäktigt förvriden gitarr. Men i övrigt väljer han alldeles för enkla lösningar.
I The Artroom Wonder (om när han först upptäckte David Bowie via The Bewlay Brothers) bygger producerande Youth massiva Frankie Goes to Hollywood-effekter på FairlightCM, och det är symptomatiskt på ett album som till större delen består av rak gothdisco med lager av retrosynthar. Enstaka kraftiga elektriska gitarriff låter som Coma-Deef Warrior med eldkastande gitarr på sin högtalamobil i Mad Max Fury Road, det vill säga avsevärt mer effektfullt än bra. Det är drama, ingen tvekan om saken, men inte av suggestiv svartvit Bela Lugosi-karaktär utan svulstigt och maximalistiskt i Cinemascope.
På samma sätt är Peter Murphy noga med med att med regelbundenhet använda sin genres signalord – katolska termer och fraser om att marschera från ”the hollow” i sina lövtunna texterna. Ännu mer utstuderat är det ärligt talat mediokra bonusspåret i duett med Boy George, som för att riktigt hamra in 1980-talsnostalgin.
Hej Peter Murphy, det är skönt att höra att du mår bättre. Men vill du ha syndernas förlåtelse krävs ett mer omsorgsfullt arbete än det här pliktskyldiga avlatsbrevet.
