Någonting har hänt. Trion Parker brukade vara en mycket bättre idé än band, och Eva Parkers omtalade veckomail var betydligt mer underhållande än Parkers enkla treackordskoncept. Men på sin tredje skiva på 18 månader – en imponerande utgivningstakt – hittar Parker hem.
Här har Parkers ”svartklädd-och-hemlig-och-hård”-koncept för första gången täckning också i låtmaterialet, när trion inte bara ägnar sig åt att försöka härma Blondie och Ramones. Visst finns den obligatoriska Joey Ramone-hyllningen även denna gång, i helt oemotståndliga första singeln Wham Bam Bam.
Men materialet är betydligt bredare än så, och den simpla gladpopen får sällskap av både hårdrock med punkattityd à la Joan Jett och en mycket avsiktlig B-52’s-blinkning i Pogo Pogo (som inte är Plastic Bertrands klassiker), där bandet släpper in en blåssektion. Med gripande What About levererar Parker till och med – håll i er nu – en stor schlagerballad som inte blir patetisk. Lika känslig är I Miss You, där Eva Parker med en ordentlig portion humor beskriver plågan av att tvingas genomlida pojkvännens usla demo enbart för att få hångla, och sen bli besviken på det också.
Men skivans absoluta höjdpunkt är den triumferande självständighetsförklaringen Replaceable. ”You think you are gorgeous, and you are, but you’re not the only one.” För första gången lever Parker upp till den hype de med belåtna småleenden åtnjutit mer än ett år i förskott.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
