I tider av diskussioner om politiskt laddade skivor är det intressant när en underhållningsartist som Paloma Faith gärna vill diskutera värdegrundsfrågor i låttexter som inte omedelbart framstår som politiska. Här släpper hon fram den radikala opinionsbildaren Owen Jones i ett skit mellan låtar, och Samuel L Jackson med all sin respektingivande auktoritet i en annan, och utvecklar gärna resonemang om att den storslagna powerballaden Guilty – en av skivans starkaste låtar med Paloma Faiths allra främsta Amy Winehouse-tryck i rösten – handlar om Brexit. På samma sätt behandlar Sia-kompositionen Warrior flyktingssituationen i världen, utan att det omedelbart går att uppfatta.
Men engagemanget går det inte att ta fel på, till exempel i I’ll Be Gentle som är en klassiskt smörig soulduett med John Legend eller stunder av retrosoul med oblygt storslagna gospelinslag som Lost and Lonely.
Paloma Faith är som bäst när hon använder alla de excesser hon har med sig i bagaget från sin burlesque-bakgrund och roller till exempel i Terry Gilliam-filmer – ju mer storslaget gestikulerande desto bättre. Några mer bagatellartade standarddiscolåtar som Crybaby och Til I’m Done däremot drar ned helhetsintrycket en aning, men utan att menligt påverka att Paloma Faith med sitt fjärde album fortsätter utmana om titeln som Englands popdrottning.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
