I efterdyningarna av The Idles och tätt i hälarna på Bob Vylan släpper den Dublinbaserade punkinnovatören och producenten Meryl Streek sitt andra album. Hans beats är intensiva och pådrivande, med manglande trummor och bas i extremt tempo och synthar, gitarrer, blås och effekter i en mäktig ljudvägg för Meryl Streek att gorma över. Gäster från bland annat The Chisel och A Place To Bury Strangers bidrar, men Meryl Streek är i allt väsentligt ett väldigt högljutt enmansprojekt.
På sitt debutalbum 2022 angrep han katolska kyrkan för deras övergrepp mot barn, och han har knappast tonat ned ilskan sedan dess. Han är skitförbannad på giriga hyresvärdar, våldsamma polisingripanden och korrupta politiker, och han angriper en politik som ligger bakom en ökande självmordsfrekvens. Men samma passion finns också i hyllningen till salig farbror Paddy, som inte hade tid att arbeta eftersom han hade så mycket att lära genom sina böcker, på det genomgående temat att inte acceptera andras regler och villkor.
Avslutande The Stardust med irländsk tin whistle är särskilt krävande, om en nattklubbsbrand 1981 där de efterlevande familjerna fortfarande inte mött det ansvarstagande eller den ekonomiska upprättelse de väntat på i mer än 40 år. Meryl Streek använder drygt fyra minuter till att nämna namnen på var och en av de 48 personer som avled i branden.
Meryl Streek är Crass för 2024 – obekvämt, störande, jobbigt och helt nödvändigt.
