När Sveriges mesta Velvet Underground-fanatiker (minns alla covers Dom Dummaste gjorde, ibland hela konserter fulla av dem) redan i inledningen gör upp med Lou Reed (”I don’t want to be cool like you”) skulle man kunna ana oråd. Men Lars Cleveman har hur som helst alltid stått John Cale närmare, och med hjälp av Stockholms bästa New York-band The Plastic Pals fixar han Max’s Kansas City-riff han inte varit i närheten av sedan Sympati för Djävulen.
Visst finns skavanker, i form av något worldmusic-samplande dansspår och framför allt i det engelska språket som Lars Cleveman inte verkar känna sig helt bekväm i. Men på det hela taget borde Voices in My Head ge Lars Cleveman en statusboost så att hans rockanseende åter börjar närma sig det status han har på operascenen.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
