Egentligen är konceptet så klockrent att det är obegripligt att ingen kommit på det tidigare.
Sonja Åkesson, i slutet av 60-talet den feministiska och diskbänksrealistiska (bokstavligen) poesins gudinna, tonsatt och framförd av en lång radda av våra bästa artister, samtliga kvinnor.
Bakom dem ett knäckande bra husband (typ Martin Hederos och Jonas Kullhammar, med Reine Fiske och Andreas Söderström som gäster), som hittade rätt i det hemvävda folkbluesiga 70-talsgroovet – tänk ursprunget till Dungen – redan på det motsvarande Cornelisprojektet för två år sedan.
Klockrena insatser av Britta Persson, Anna von Hausswolff och Lisa Nilsson, som ändå inte räcker för att vara skivans höjdpunkter, hur bra de än är. Inte ens Nina Ramsby i storslagen form, Frida Hyvönen i primalskriks-läge och Annika Norlin som hemma i Åkej rår på veteranen Kajsa Grytt, som överraskande levererar den allra mest gripande Åkesson-tolkningen bland nästan idel guld.
Som inkörsport till eller påminnelse om Sonja Åkessons poesi är den här skivan en kulturgärning. Som presentation av några av Sveriges just nu bästa artister är den överväldigande.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
