Om Kitty Daisy & Lewis envist hade hållit fast vid sitt strikta retro-dogma hade det förr eller senare blivit mer fånigt än kul. Därför gör det inget alls att de på sitt fjärde album både breddar repertoar och arrangemang och unnar sig åtminstone detaljer av teknik som är yngre än 70 år.
Med sin nyerövrade frihet att arbeta med till exempel svängig elbas hittar Kitty Daisy & Lewis vägen till soullåtar av fint märke, som You’re So Fine, Whole Lot of Love och Slave, som också nyttjar Curtis Mayfield-gitarr och en alert blåssektion.
Black Van är närmare syskontrions muntra upptempo-retro från förr, och den lätt ekivoka ärkerockenrollurladdningen Down on My Knees är också synnerligen underhållande. Men den största förändringen är att lillasyster Kitty Durham alltmer utvecklat en stark och värmande soulröst, särskilt tydlig i Team Strong och självständighetsförklaringen Slave. Med den rösten börjar hon och Kitty Daisy & Lewis faktiskt fingra på den fallna Amy Winehousemantel som alldeles för länge fått ligga orörd i deras gemensamma grannskap runt Camden och Kentish Town.
(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden)
