”I’m off to save the world” ursäktar sig Josh T Pearson inledningsvis på sitt första soloalbum, men redan i nästa spår konstaterar han att Honey, I Ain’t Your Christ. Någon oproblematisk profet är han med andra ord inte, trots alla sina bibliska referenser och rentav gammaltestamentliga stämningar. Snarare är han en förtvivlat sökande och förvirrad domedagsprofet, isåfall.
På Last of the Country Gentlemen vacklar han på ett djupt oroande sätt mellan självmord och smekmånad, mellan Jesus Kristus och Djävulen, i tio minuter långa långsamma noveller som alldeles för ofta känns självbiografiska. Borta är det oväsendet från Lift to Experiences debut, det enda album han hann göra innan den tio år långa ökenvandring som föregått den här solodebuten. Borta är elektriciteten överhuvudtaget, intill hans försiktiga gitarrplockande och nästan Jeff Buckley-hypnotiska stämma ryms bara något enstaka stråkinstrument.
Men det bidrar än mer till skivans apokalyptiska stämningar, och kraften i hans musik har vuxit avsevärt sedan hans gamla högljudda dagar. Även om det stundtals är mycket obehagligt att lyssna på Josh T Pearsons svavel och aska-predikningar känner man sig till slut märkligt renad.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
