Med sina soloalbum har John Grant etablerat sig som en av samtidens största artister, oantastlig lika mycket i rollen som kompositör av tidlösa melodier och alltid högkvalitativa och ibland smärtsamt självutlämnande texter som i rollen av stark och känslosam sångare och pianist. Hans soloframträdanden med enbart flygel är himlastormande, och den som sett honom uppträda med ett band i ryggen vet att det inte kan bli så mycket bättre än det.
Det är med andra ord inte konstigt att han vill pröva sina sånger med en komplett filharmonisk orkester, men det funkar inte riktigt. Orkestern ställer sig ivägen både för hans personlighet och hans fantastiska låtar, och John Grant blir försiktigt vördnadsfull inför den imponerande kontexten. Bara när han återtar kommandot och balanserar dem mot elektronik i Pale Green Ghost och i brutala You Don’t Have To kommer John Grant helt till sin rätt.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
