Så värst mycket ”post” är det väl inte över skottarnas elektriska blues (eller ”rock” som det populärt kallas i folkmun). Inte heller rymmer den någon som helst subtilitet – större delen av tiden känns det som att åka bil med en 18-årig nybliven körkortsinnehavare, med skarpa girar, gasen i botten och ständigt tvärbromsande. Allt det där hade kunnat vara åtminstone adrenalinframkallande, men när även den röda tråden lyser med sin frånvaro i Idlewilds famlande bland förebilder som tidiga R.E.M., Proclaimers och …eh… Stereophonics blir det bara irriterande omoget.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
