”Äsch, den här gamla trasan till 15-minuters epos över västvärldens utveckling under 400 år? Den slängde jag ihop i kön till Starbucks”. Ungefär så koketterade Father John Misty förra året när vi alla undrade hur han åstadkom sina vackra komplexa melodier och sina texter lika dråpliga som angelägna. Givetvis förstod vi att han ljög – sådana fantastiska sånger är inget man bara snubblar fram.
Men på sitt fjärde album har han blivit alldeles för självsäker, och faktiskt låter det som att han halvt uppmärksam hittat på flera av skivans sånger medan han slötittade på någon halvdan Netflix-serie. Efter en utmärkt inledning med den stora balladen Hangout at the Gallows och fantastiskt självironiska Mr. Tillman, som ju är Father John Mistys riktiga och länge skydda namn, går det snabbt utför. I Please Don’t Die går han igenom alla självömkande rörelser i boken för att åstadkomma en klichéballad, medan Date Night är riktningslös jamrock med ett knippe lösryckta oneliners. Just Dumb Enough to Try och Disappointing Diamonds Are the Rarest of Them All är svulstiga 70-talsballader som när Elton John är som mest outhärdlig, och titelspåret är som Lennon utan inspiration.
Riktigt illa blir det mär långrandiga grubblerier ackompanjeras av riktningslösa pianoackord som låter som en pianists halvslöa uppvärmningsövningar innan låtskrivandet ska börja, i i meningslösheter som The Palace och Songwriter. Hur fint han än sjunger och spelar är det ärligt talat inte mycket av just songwriting i Father John Mistys vaga segande den här gången.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
