Minns du Sweet 75? Nä? Det var bandet Krist Novoselic satte ihop efter Kurt Cobains död, bandet vars album vi alla skaffade i förhoppningen att något från Nirvana kanske kunde leva kvar där. Det kunde det naturligtvis inte. Trots ett lika uselt bandnamn finns till skillnad från dem chansen för Chelsea Light Moving att snudda vid storhetstidens gnistrande oväsen, när Thurston Moore oförtrutet fortsätter genomföra noiseattacker av den sort han varit mästare på under alla åren i Sonic Youth.
Orsaken till att han inte bara fortsätter den solokarriär han redan hunnit två album in på kan man anta är att han är en kollektivist som helst verkar som medlem i en konstellation. Ändå dominerar han fullständigt här, på gott och ont. För även om Chelsea Light Moving ofta bjuder fantastisk hardcore (och renodlad Black Flag-pastisch i Communist Eyes) och skev NYC-arty punk – i synnerhet i den dramatiska alternativa historieskildringen Frank O’Hara Hit, är frånvaron av Sonic Youths sprakande maktbalans skivans akilleshäl. Thurston Moore behöver brottas med starka motkrafter, han behöver inte bekräftas av ihopplockade jasägare.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
