(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, februari 2015)
Efter att The Libertines imploderade har inte mycket gått Carl Barats väg. Han utvecklades mot det patetiska nästan snabbare än Pete Doherty utvecklades mot det tragiska, och oförmågan att komma ens i närheten av det låtmaterialet de tillsammans skämde bort oss med verkar inledningsvis dröja sig kvar även här. Glory Days håller Love Antell-nivå i sina försök att härma The Clash, och Victory Gin låter som ett grungeband som med noggrant inövat sluddrande försöker härma The Libertines.
Men så plötsligt faller bitarna på plats. Summer in the Trenches med genomgående dist och svärande cynism gör visserligen sitt bästa för att härma The Strokes, men eftersom det görs med skärpa, smartness och energi är det ändå strålande. Ett par låtar till har samma punkenergiska popskrammel, till exempel We Want More som påminner om självaste Rich Kids, och om det är beslutet om The Libertines förestående återförening som äntligen förlöst Carl Barat så var det verkligen på tiden.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
