Bria Salmena har en bakgrund först i det kanadensiska postpunkbandet Frigs och sedan i Orville Pecks liveband, och hennes första soloalbum är sprunget ur vägen tillbaka efter en tung period i hennes liv.
De mörka dimensionerna färgar in stora delar av Big Dogs dunkla postpunkbotten, men skulle genrebeteckningar som krautrock, shoegaze, goth eller darkwave verka avskräckande behöver först poängteras att hon gör något eget och sammanhållet av sådana riktningar. I Stretch the Struggle brottas hon med att bryta sig ur det beroendet i den destruktiva relationen, och hennes röst spricker medan hon upprepar att ”I just need it, need it, need it”. I blytunga Rags blir det ännu starkare när hon medan crescendot stegrar sig släpper fram ett gutturalt avgrundsvrål.
Men allt är inte nattsvart. Redan hjälpsamheten hos kollegor var en faktor för att hitta fotfästet igen, och bidrar till den luftigare Twilight och popelementen i On the Line. Lee Ranaldos gitarr kan höras i drömska See’er, och Meg Remy från U.S. Girls har varit engagerad i arbetet med att lyftaBria Salmenas sång genom att utmana henne och tvinga henne att gå djupt in i sina texter. Det är förmodligen orsaken till dramatiken i det mörkaste, men också till dynamiken i till exempel Backs of Birds och Closer där Bria Salmena låter lika bestämd som en gång den mäktiga Dalbello gjorde på den kanadensiska klassikern Whomanfoursays. Sådan stora och dramatisk postpunk andas styrka och självständighet.
