Albumets titel är en korrekt om än lite knapphändig varudeklaration. För den som med vetenskapligt öga bara studerar ingredienser är den kanske tillräckligt, men titeln rymmer inget av de de mustiga smakerna, de kryddiga dofterna och den spänstiga konsistens som utgör Bebe Risenfors synnerligen senkomna solodebut.
Redan inledande Is There A Place säger så mycket mer, med sin vemodiga ton i en stilla trumpet över pianot och kontrabasen, och i sitt varma och skorriga berättande. Multiinstrumentalisten Bebe Risenfors har plockat upp mycket under sitt samarbete med Tom Waits, först i uppsättningar av Black Rider och sedan på tvillingalbumen Alice och Blood Money men han låter mer som Waits stilla jazzarrangerade sånger från 1970-talet än som den senare vildhjärna han mötte och samarbetade med.
Bebe Risenfors sjunger mitt emellan en ostadig Waits och åldrad Freddie Wadling, och även sångerna framstår på det sättet som trasiga, skorrande och sliriga. Men egentligen är de ett varmt och innerligt hantverk med trösterika evergreens, där Bebe Risenfors spelar precis alla instrument själv. Atmosfären av rökig jazzklubb förstärks av hans snygga saxofoninpass i Jesus and John, med sin lågmälda kritik av felaktiga Darwin-tolkningar som den starkes rätt, och det annars avskalade arrangemanget får i String Theory helt logiskt assistans av ett elegant men inte alls påträngande stråkarrangemang.
Hommage a Nino Roto är ett vackert instrumentalt stycke med en melodibärande tvärflöjt, och de fyra numrerade pianoimprovisationerna är fina och mjukt melodiska, busigt spattiga eller drömskt svävande. De bidrar till albumets djupa värme och innerlighet, och till den hoppfullhet som ändå präglar albumet, trots allvarliga texter som starka och obehagligt aktuella We’re Killing Babies Now eller när Bebe Risenfors med ålderns rätt och rader som ”Adam, you blew it big time” konstaterar misslyckandet i Paradiset och (det snara?) slutet på människans existens.
