Arctic Monkeys kan vara två saker. Antingen är de varje skivbolagsdirektörs våta dröm. Eller också är de en driven pojkbandskonstruktörs gesällprov. De är helt enkelt för rätt för att vara sanna.
Till en tredjedel är de The Strokes, med nonchalans, arrogans och stil nog att charma moderedaktörer i lika stor utsträckning som musikredaktörer. Fast trendigt nordbrittiska. Till en tredjedel är de Pete Doherty, med falsksjungen ordrik självömkan mixad med jetsetbetraktelser och angrepp på den fascistiska piketpolisen. Fast mindre nergångna. Till en tredjedel är de sina beskyddare Franz Ferdinand, med smart stötig punkfunk. Fast betydligt yngre, faktiskt under 20. Bäddat för succé, med andra ord, och efter att den kaxiga genombrottssingeln I Bet You Look Good on the Dancefloor fått bereda vägen återstår det bara att skörda. Men det är bråttom.
För trots det oslagbara utgångsläget finns det alldeles för många sprickor i fasaden, och två av dem är allvarliga. För hur vassa singlar Arctic Monkeys än får till är de begränsade till antalet. Här finns totalt fyra såna spår, och resten är den sortens albumspår som har som syfte att accentuera topparna.
Dels verkar inte Arctic Monkeys helt genuina i sin alltigenom korrekta trendighet. En oi-kör insisterar på att få fyllevråla ”No surrender”, medan gitarrerna allt som oftast snubblar in i trögt och betydligt mindre korrekt Oasis-riffande. I finesslösa Perhaps Vampires is a Bit Strong But… slår arrogansen faktiskt över i burdus rap metal. Eh.
”Get off the bandwagon”, uppmanar Arctic Monkeys i Fake Tales of San Francisco alla konkurrerande wannabees som trängs på flaket. Det är nog ett klokt råd, för trots skavankerna kommer Arctic Monkeys under några månader att stjäla allt strålkastarljus. Men knappast längre.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
