En måndagskväll på Aidan Moffats och Malcom Middletons kvarterspub i Glasgow kan vara en händelserik afton. Som på alla bra pubar finns bland stamgästerna en riklig variation av karaktärer, och Arab Strap har bestämt sig för att inte låta dem fortsätta vara anonyma.
Bright Eyes Conor Oberst och Bill Wells är Arab Straps inbjudna gäster, och med deras hjälp att observera och återskapa menageriet garanteras vi att få möta sammansatta personligheter istället för klichéer. Ingen pubgäst är enbart den hon visar upp just nu.
Det blir ett relationsdrama som svänger vilt mellan akustiskt och elektroniskt, mellan lycka och tragik, mellan hopp och förtvivlan. Här finns cyniska åldringar och förväntansfulla ungdomar. Här finns mannen som flytt en kvävande familjesituation, här finns den ensamme som försöker hantera sina förluster och sin sorg, och här finns förfestande och flörtande tjejgäng. Violin och cello är numera en del av pubens standardsortiment, medan piano, trumpet, trummaskin, steel guitar och samplade säckpipor gör tillfälliga gästspel för att uppfylla stamgästernas personliga önskemål och behov.
The Shy Retirer, till exempel. Vad han än dragit sig tillbaka ifrån så har han gjort det till tonerna av vek synthdisco med elektronisk bas. Helt akustisk och utan rytminstrument är däremot Meanwhile, at the Bar, a Drunkard Muses. Någon har dåligt ölsinne, och Fucking Little Bastards slamrar irriterat med feedback och mullrande postpunktrummor. Någon mera stillsam och sorgesam grubblar över Who Named the Days? i en vacker och långsam visa där en cello sätter mollstämningen. Visst är det ett ambitiöst projekt Arab Strap gett sig på, men deras självklara poplåtar får både trogna vänner och okända förbipasserande att känna sig välkomna på The Hug & Pint.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
