Visst är Willow Avalons musik vattenmärkt med underbara tidsmarkörer som Ennio Morricone, Nancy Sinatra, Loretta Lynn och Dolly Parton och skulle därför kunna sorteras under ”Utpräglat Retro”. Men en av få positiva aspekter med streaming-eran är att all musik har förflyttats till en sfär där kalenderår och epoker smetas ut i en enda gigantisk roterande jukebox, i synnerhet för yngre människor som inte kan tidsbestämma Johnny Cash eller Dusty Springfield längs en egen livslinje. Allt bara pågår och är musiken nyupptäckt för dig är den rätt och slätt NY, oavsett om den spelades in under nådens år 1966 eller onådens år 2026.
Vissa av oss har alltid haft den inställningen till musik – Lennart Persson snarare än Andres Lokko – men nu känns den mer allmänt vedertagen än någonsin tidigare, även bland musikskapare.
Willow Avalon alltså! Hon är tuff, rolig, så underskön att en medelålderskrisande man vill gråta och framför allt musikaliskt briljant. En given megastjärna, kommersiellt gångbar utav bara helvete men tack och lov helt utan eftergifter åt kommersialismen. Äkta på samma sätt som syskonsjälen Sierra Ferrell och häpnadsväckande mångfacetterad.
Redan i öppningsspåret som ger skivan Pink Pocket Pistol sitt namn skjuter hon ihjäl ett kvinnomisshandlande slödder till man. Några spår senare i Hypothetically Speaking ger hon hypotetiska råd om hur väninnan Kaitlin Butts ska hantera kroppen om hon hypotetiskt sett skulle råka ha ihjäl sitt eget misshandlade kräk till karl. Det är kul på ett sånt där amerikanskt våldsromantiskt och idiotiskt sätt – man jublar som Joe Buck när han tänker på sin framtida karriär som gigolo i Midnight Cowboy.
Pink Pocket Pistol är verkligen ett roligt album, fullt av kaxiga formuleringar och dissar av korkade och odugliga män. Proppfullt med attityd är det – hör honky tonk-pärlan Willy Won’t! Dessutom finns ballader som Raining Inside – både titel och musik håller Nick Lowe-klass – och Georgia Mile, små under av skönhet.
I Cardinal Sin tar Jason Isbell en paus från de löjliga modevisningar han springer på för att visa upp ozempic-kropp, nya tänder och den betydligt yngre flickvännen han skaffat efter sin skilsmässa. Han och Avalon sjunger en mycket minnesvärd duett om otrohet och svek till tonerna av svepande stråkar.
Nashville-essen som spelar på den här påkostade produktionen måste också nämnas. De är gudabenådade allihop, trippel-A-klassens monstermusiker. Allt låter sådär motståndslöst och lätt, ibland får man sannerligen vad man betalar för när man anlitar hantverkare.
Willow Avalon rör sig mellan honky tonk, spaghetti-western, countrypolitan, pop och folk, och den röda tråden är hennes fantastiska röst och självsäkerhet. Som ni redan förstått är Pink Pocket Pistol ett måste för alla sorters countryälskare, i synnerhet dom av oss som föredrar 60- och 70-talets glansdagar. Även lyssnare i den breda fåran borde snarast överge den urtrista Taylor Swift till förmån för Willow Avalon, även om man inte önskar henne en sådan cirkustillvaro till liv. Tveklöst en kandidat till titeln årets album!
