Storsäljande popmusik enligt given branschstandard brukar inte vara den här skribentens preferenser, och när det som hos Olivia Rodrigo dessutom kryllar av uppenbara emo-dimensioner är det ännu längre från hur min tekopp borde smaka. Låtar som My Way utpräglad emo-pop, och det är fullt av existensiella grubblerier i ordrika texter som vemodiga Stupid Song och i stilla Swift-ballader som pianoburna Honeybee och Less, och Begged på akustisk gitarr, sånger som Olivia Rodrigo använder som showcases för att visa upp sin rösts tonsäkerhet och omfång.
Men det finns en annan dimension här dessutom, och den väcker intresse på ett helt annat sätt, och ger oss till och med en av sommarens viktigaste låtar alla kategorier. För skivans mest iögonfallande gimmick är som tidigare hur Olivia Rodrigo envist uppehåller sig i 1980-talets new wave och goth i poplåtarnas arrangemang. U + Me = <3 hämtar sitt sound från New Order, utan att släppa taget om den generiska popmusiken, och energiska och utmärkta Expectations går längst genom att låna sitt sound från Devo, Gary Numan eller rentav D.A.F..
Hennes djupaste hang-up handlar om The Cure. Även i de mest banala popsångerna finns The Cure-blinkningarna, som låttiteln The Cure, som i textraden ”You know all the words to Just Like Heaven / and I know why he wrote them” i Drop Dead, och som i bassoundet i Maggots for Brain.
Med What’s Wrong With Me tar hon till slut tjuren vid hornen och bjuder in Robert Smith i egen hög person för duett, med sensationella resultat. Resten av albumet är just ett drivet album som framgångsrikt konkurrerar med andra amerikanska (och ibland svenska) popprodukter, med grundläggande låtkvalitet och annorlunda goth- och new wave-detaljer. Men Robert Smith-duetten är inte bara hans snyggaste och smartaste poplåt på 34 år och en månad (räkna själv om du inte tror mig!) utan en av sommarens absolut mest omedelbara hits, vad du än tycker om modern industrialiserad popmusik.
