Att han är det största popsnillet av dem alla går inte att ens börja ifrågasätta. Begreppet skapades ju i mångt och mycket med honom som modell, och under snart 65 har han han utgjort själva definitionen. Själv vet jag inte hur många av de drygt 7000 recensioner jag skrivit under åren där hans namn används som referens för popkvalitet eller för särskilt melodiska basslingor, och det speglar inte ens av bråkdel av de artister och band som i sina låtskrivardiskussioner resonerat i sådana banor.
Därför är det härligt att konstatera att The Boys of Dungeon Lane konsekvent känns lika musikaliskt entusiastisk som något han gjort tidigare. Ripples in A Pond besitter alla de exemplariska popkvaliteterna, liksom kärleksförklaringen till hans hustru i We Two. Elegant orkestrerade Life Can Be Hard är en annan pärla, och Mountain Top är en poplåt som hade kunnat vara de många låtskrivares karriärtopp.
Home to Us är inte bara ett finsnickerimästerverk som får The Lemon Twigs att gapa av avundsjuka, det är också en Liverpool-nostalgisk duett med Ringo Starr, som sannolikt är inbjuden mer av sociala skäl än musikaliska. I den lilla akustiska bagatellen Down South skickar Paul McCartney vykort med idylliska formuleringar från tiden innan The Beatles. Han namndroppar ogenerat låttitlar i texten om att luffa runt i södra England tillsammans med George Harrison – ”It was a good way to get to know you / A fine way to work it all out / a good way to get to know you / Before we learned to twist and shout”.
Andra bygger akademiska karriärer på sådana historier, skivbolag bygger sitt kapital på dem och brittiska musikjournaler hela sin existens, så varför skulle inte Paul McCartney mytologisera de berättelserna? På skoj slänger han alltså in ett välbekant jublande ”Yeah” från bakgrundssångarna i energiska Come Inside som ytterligare en blinkning till when they were fab. Sådana detaljer svämmar albumet över – flöjterna i Never Know, någon? – och arkivarier och privatspanare har sysselsättning för hela sommaren.
Men här finns också tecken på tidens gång och åldersförändringarnas effekter. Att Paul McCartney i Lost Horizon hänfaller åt standardrock utan finesser är kanske inte ett sådant tecken – han låg ju bakom den sortens tradrock redan med Back in the U.S.S.R. Men i ballader som Momma Gets By och den djupt nostalgiska The Days We Left Behind är det påfallande på hur hans röst stelnar och blir svagare.
Det finns knappast några ekonomiska incitament för Paul McCartney att som 83-åring släppa en ny skiva. The Boys of Dungeon Lane är istället ett bevis på en aldrig sinande autentisk kärlek till popmusik, och samtidigt åldermannens både nostalgiska och reflekterande återblickar på sitt liv och på tider som passerat. För oss som sitter vid hans fötter är båda dimensionerna en ynnest att få uppleva.
