Hon var gästen som vägrade gå hem hos Country efter jobbet, och där blev Anastasía introducerad för Alf Robertsons vardagsrealistiska svenskspråkiga countrysånger. Nu har förälskelsen utmynnat i ett hyllningsalbum där hon tolklar sina Alf-favoriter som duetter ihop med Göteborgs musikgrädda, från Jesper Lindell och Valter Nilsson via Bror Gunnar Jansson och Ebbot och ända till Tomas von Brömssen.
Det är så Göteborgskt att det luktar reker om Anastasías debutalbum. Till att börja med föremålet för hyllningen Alf Robertson, som är stadens nationalskald och numera en lokal dignitär med statusnivå som herrarna Wollter och Cederhök.
Till det ett band som utöver Anastasías ständige partner Pablo Copa också rymmer bland andra Nikke Ström och producerande Jesper Lindell. Och så en parad av Göteborgsprofiler som duettpartners, Jesper Lindell främst men också Thomas Stenström, Valter Nilsson, Arvid Nero, Ebbot Lundberg, Bror Gunnar Jansson, Dan Berglund och till och med Tomas von Brömssen.
Alf Robertsons sånger upptäckte Anastasía i covertrion Country efter jobbet, som spelar en fredag i månaden på Fyrens ölkafé vid Masthugget.
– De ville ha en gäst varje månad. Jag tror det var tredje tillfället som jag var gäst, och sedan fortsatte jag bara vara med där, varenda gång. Jag kommer inte ens ihåg riktigt hur det gick till.
Någon riktig relation till Alf Robertson hade inte Anastasía innan Country efter jobbet.
– Jag blev introducerad till honom av stammisar på Fyrens. Alf Robertson-fans, folk som tatuerat in hans namn på bröstet. De som ropade efter hans låtar. Sedan har vi börjat ha specialkvällar med bara Alf Robertson, och kvällar med andra artister också. Dolly Parton, Hank Williams och annan gammal country, det är idealet för oss.
Albumet inleds med Alf Robertsons högtidliga tal Mitt land, uppläst av komikern och journalisten Ina Lundström. Det är nära nog en svensk svensk variant av Woody Guthries This Land Is Your Land.
– Vi behöver mycket gemenskap och ärlighet nu. När jag tänker på Mitt land tänker jag mycket på Göteborgsmusiken idag och den stora kärleken till Göteborg. Det finns mycket lokalpatriotism, och vissa blir oroliga av det och undrar om det är något negativt. Men jag tycker inte att man behöver vara orolig så länge man inte utesluter någon. Det är först då patriotism blir ett problem. Om man istället sprider gemenskap och visar uppskattning för det man har runt omkring sig så behöver man inte vara blyg för det.
Men i originalet av Mitt land ligger nationalsången i bakgrunden. Du väljer en annan väg,
– Instinktivt kände vi att det kanske skulle kännas lite konstigt med nationalsången i bakgrunden, det kanske skulle skicka fel signaler. Tanken var att första låten på skivan efter Mitt land skulle vara Gamla väg. Så vi byggde upp den melodin i ett annat tempo i bakgrunden, så att när Gamla väg väl börjar efter Mitt land känns det som att någonting öppnar upp sig.
Det är en fantastisk uppställning gäster på skivan. Fick de stränga instruktioner eller mycket frihet?
– Allt var väldigt avslappnat och inte särskilt uppstyrt. Jag tror flera av gästerna inte riktigt visste vad de skulle göra innan de kom dit. Vi ville bara se vad som hände spontant. Det är samma inställning som vi har i Country efter jobbet. Att saker får komma som de kommer. Att det får vara spontant, mänskligt och lite oslipat. Felen får vara kvar. Vi överarbetade aldrig projektet. Skivan blev klar väldigt snabbt och det skedde väldigt lustfyllt. Det gjorde att vi aldrig tröttnade på materialet.
Texterna är fulla av lokal vardagsrealism, med amorösa eskapade på Finlandsbåten eller bara fredagströttheten efter en arbetsvecka.
– Det är väldigt mycket vardag. Alf Robertson sjöng om saker som de är, utan att försöka vrida på dem, han romantiserade vardagsrealismen. Det känns skönt att vara genuin och ärlig. Att man inte behöver vrida på saker utan kan acceptera dem som de är.
Ebbot passar fantastiskt i Jag ställer klockan på väckning där han är mer återhållsam än vanligt.
– Ja, uttrycket och texten känns väldigt rätt för honom. Vi tänkte båda på Going Up the Country som referens utan att vi ens hade pratat om det innan. Jag hade haft den i huvudet när jag sjöng in min sång och när vi sågs sa han det direkt själv. Jag gillar den där lite coola och tuffa viben. Han fattade exakt vad det var för känsla vi var ute efter. Han hade väldigt många kreativa och spännande idéer. Det var väldigt spännande att se hur han jobbade där, och jag vill gärna gå mer åt det hållet i framtiden.
Gamla väg med Jesper Lindell känns som en av de mest självklara låtarna på skivan. Den rymmer dessutom Björn Olssons visslande.
– Björn producerade en del av Alfs grejer och arbetade med honom. Jag tror idén kom därifrån, och han passar väldigt bra in i det där universumet. Det är en visselvänlig låt och han visslar ju jättevackert. Jag vill gärna jobba mer med honom. Han är väldigt intresserad av spaghettiwestern också, vilket intresserar mig jättemycket.
Hundar, ungar och hembryggt äppelvin är en duett med Dan Berglund, en protestsångare från 1970-talet med tidstypiskt tonfall och dito texter.
– Vi har spelat De mördades fria republik många gånger på Fyrens med allsång. Kanske några andra låtar också. Han var väl i de kretsarna där man hatade allt som kom från USA på den tiden, så han och Alf tillhörde nog inte riktigt samma gäng då. Men han tyckte att det var roligt att vara en del av projektet, och när han spelade in sången blev jag väldigt berörd av hans sätt att sjunga. Han berättade att han var rädd att han skulle förstöra låten med sin sång, men när han började sjunga satt både jag och Pablo helt tysta. Vi höll nästan andan genom hela inspelningen. Han har en väldigt stark autenticitet i sitt uttryck.
Anastasías egen starka röst varierar mycket, från klockren countrysång till hes bluesröst.
– Om man lyssnar på mina olika projekt så ändrar jag ganska mycket på rösten från låt till låt. Ibland hör folk inte ens att det är samma person Jag tycker om att leva mig in i olika uttryck och roller fullt ut. Jag har mild ADD och jag tror att det är därför jag gillar variation så mycket. Det är väldigt uppfriskande, det ena hjälper det andra.
På några låtar tangerar Anastasías röst dem som var de första kvinnorna att sjunga country på svenska, som Kikki Danielsson.
– Hon är grym. Jag har inte lyssnat särskilt mycket på dansband, men hon är en fantastisk sångerska, en verklig stjärna.
Till och med Tomas von Brömssen finns med, 83 år gammal, i en fantastisk uppläsning av Det va vi som sluta skolan 57. Det är ju enormt stort att i ett Göteborgssammanhang som detta.
– Verkligen. Vi hämtade upp honom hemma med bilen och körde honom till Pablos lägenhet, och han tog med sig klarinetten. Vi hade egentligen ingen plan, utan började jamma lite blues och han spelade sin klarinettt. Det låter väldigt mycket Haga om det tycker jag. Och väldigt mycket Tomas von Brömssen.
– Jag är väldigt känslig för hur människor läser upp texter. Ibland hör man folk läsa poesi på ett onaturligt sätt, nästan som en melodi. Det gör mig obekväm. Men både Ina Lundström och Tomas von Brömssen läser väldigt naturligt och avslappnat. Det känns mänskligt och väldigt fint.
Anastasía vill inte peka ut någon personlig favorit på skivan, men Laurelie som är den enda helt egna Alf Robertson-kompositionen på skivan väcker starka känslor.
– Den har fått mig att gråta. Kanske var jag känslig just den dagen, men det är en perfekt bakislåt att lyssna på på morgonen efter en väldigt rolig kväll. Bror Gunnar Jansson säger att han aldrig sjungit på det där sättet tidigare, väldigt lågmält och försiktigt, och det gjorde att det blev så skört och vackert.
Men Anastasía har många fler strängar än bara svensk 1970-talscountry på sin lyra. Hon är uppvuxen i Karavomylos i östra Grekland, och flyttade till Göteborg och mer specifikt Angered som åttaåring. Balansen mellan ursprunget och tillvaron nu håller hon genom dels Greek Folk Collective, dels psychpopbandet Givana och sedan två år dessutom som medlem i Nynningen.
– Nikke Ström brukade gå på Country efter jobbet på Fyrens, och en kväll fem minuter innan vi skulle gå på scen kikade han in genom dörren där vi satt och frågade om jag inte ville vara med och spela i Nynningen. Matilda Magnusson var med då men behövde vara mammaledig ett tag. Jag blev väldigt glad såklart. Jag har vuxit upp med Nynningen och Nationalteatern, min mormor skickade massa kassettband från Sverige när jag växte upp i Grekland och jag lyssnade jättemycket på Kåldolmar och Kalsipper.
Så vad är nästa steg efter Alf-projektet?
– Jag håller på att skriva nytt material nu. Jag har en ny egen låt som jag ska spela på releasefesten på Pustervik den sextonde maj. Henrik Wallgren skrivit texten som handlar om utvandringstiden och som delvis bygger på Ola Larsmos bok Swede Hollow, med historier om göteborgare som emigrerade till USA. Den handlar om ett ställe nära Maple Grove där prostituerade kvinnor som smittats av syfilis skickades för att leva tills de dog.
