När The Black Keys upptäckte den kommersiella potentialen i smart hipsterpop gav de utan sentimentalitet upp sitt skitiga garagesound och sin bluespassion, och monetärt är det svårt att argumentera mot det valet. Musikaliskt däremot innebar det en ständig ängslighet – är det här hippt nog? – och ärligt talat var nog deras poplåtar inte riktigt så smarta eller övertygande som de ville göra gällande.
Förra årets No Rain, No Flowers var ett riktigt lågvattenmärke, och äntligen verkar Dan Auerbach och Pat Carney ha dragit rätt slutsatser. I Auerbachs Easy Eye Sound studio spelar ett rejält förstärkt The Black Keys utan söl och utan studiokrånglande sig igenom ett set bluescovers, och det får både gnissla och dista så mycket det vill. Brådskan bestod i att låta Dan Auerbachs cancersjuka far som var på väg att gå bort hinna höra – de hann – och då fanns inte tid för finesser.
Med brådska, högt uppskrivad volym och kanske uppdämd energi från de disciplinerade åren plöjer de igenom en rad egna favoriter, som RL Burnsides Fireman Ring The Bell, Arthur “Big Boy” Crudups Who’s Been Foolin’ You och Jessie Mae Hemphill’s Tell Me You Love Me. Deras mest udda val är Neil Youngs sena It’s A Dream, Dr Feelgoods She Does It Right och Willie Griffins Where There’s Smoke, There’s Fire, en obskyritet som uppmärksammades också på Paul Wellers coveralbum Find El Dorado förra året
Junior Kimbroughs Tomorrow Night är skitigast och mest högljudd av allihop, och Earl Hookers You Got To Lose är tyngst och bäst. Sammantaget har The Black Keys inte varit i närheten av de här nivåerna på decennier. Låt oss hoppas att de härmed lägger bort alla hipsterängsliga popdrömmar för gott.
