Dan Penn är en solklar kandidat till titeln Amerikas bästa låtskrivare. Klassikerna han öste ur sig på 60-talet är oöverträffade i genren country möter soul och fungerar lika bra för både svarta som vita artister. Lyssna på James Carrs version av Dark End of the Street bredvid Flying Burrito Brothers version av samma låt och försök avgöra vilken som är bäst. Lycka till!
Medan Penns låtar är världsberömda är han en doldis som artist. Några få skivor har kommit ut genom åren, ofta med ganska trist och generiskt sound. Men liveskivan Moments From This Theater där han tillsammans med kompanjonen och låtskrivarpartnern Spooner Oldham framför sin låtskatt rakt upp och ner med gitarr och Oldham på Wurlitzer och stämsång är rent magiskt själfull. Dan Penn har en röst som inte står de bästa uttolkarna av hans låtar långt efter.
Smoke Filled Room består av en samling demos som Penn med medhjälpare organiserat och putsat. Något enstaka spår traskar lite väl nära området vi kan kalla äldre man med Minidisc-porta – med fula keyboardljud och platta komp – men överlag är det ett välljudande album, ordet demo känns missvisande. Penn sjunger ljuvligt rakt igenom, trots att han är 84 år gammal har åren inte gjort rösten det minsta svag eller darrig.
Och låtarna, de är strålande! Hans låtskrivarkollegor lär sitta med hörlurar, penna och papper och ta noteringar om hur man skriver kärnfullt och tydligt. Materialet behöver inte vara kort och koncist som på 60-talet utan innehåller oväntat långa narrativ om kärlek och svek, depression, splittringen i samhället och tron på Jesus och en allsmäktig gud.
Allra bäst är titelspåret och efterföljande jullåten One Blue Light – A-klassens countrysoul! – den ljuvligt nedtonade Leave It Like You Found It, Battling The Blues som beskriver depression i krigstermer och There’s Nothing Out There, en stor kärleksballad.
Jag funderar på vilka sångare som skulle kunna förhöja dessa låtar ytterligare och inser att de är borta allihop. James Carr, Solomon Burke, Bobby Womack, Aretha och ändlöst många fler. Penn fyller 85 i år och är kanske the last man standing. En iskall vind drar genom själen och jag spelar plattan igen för att värma mig.
Gästrecensent är Johannes Vidén, själv är mycket själfull sångare i Local Terrain och tidigare solo.
