Genom åren i sina tidigare konstellationer Veronica Falls och Ultimate Painting har James Hoare med konsekvens lutat sig mot The Velvet Underground, och det är en hållpunkt soim han inte släpper taget om heller i Penny Arcade. Violindrones i Memory Lane, snirkliga halvakustiska Pale Blue Eyes-gitarrer i fina Everything’s Easy och den mjuka Riverside Drive, för att inte tala det okonventionella gitarrsolot i inledande Regrets.
Vintagetrummaskinen Elka Drummer One används med standardprogrammerade rytmer och är central i arrangemangen här, till exempel i smygande Worst Trip och allra mest rudimentärt i Memory Lane och i stillsamma Rear View Mirror som påminner om Gists sakrala DIY-pop. I milda Easy är de tystlåtna gitarrerna ersatta av lika återhållsamma orgeltoner, och mellan de korta och fokuserade sångerna bjuder James Hoare dessutom på stämningsskapande korta mellanspel för 12-strängad gitarr för nyanser av barock och britiisk folkpsykedelia.
Att det ibland är nästan demokaraktär på albumet är James Hoare den första att skriva under på, inspelningarna gjordes samtidigt med omfattande flyttbestyr när hanvar på väg att bosätta sig i södra Frankrike, och då fanns inte tid eller möjlighet till pålägg och studiofinesser. Men ärligt talat undrar man om han skulle haft sådana ambitioner hursomhelst, och om det hade hade tillfört något alls i fina små spartanska och omedelbara söndagmorgonsånger som We Used to Be Good Friends.
