Orsaken till att The Twiligt Sads sju år långa bortavaro tillskriver de sångaren James Grahams kamp för sin dementa mor, sedemera hennes död och den psykiska ohälsa han själv drabbades av. Medvetet avstår han metaforer när han med sin kraftiga skotska dialekt sjunger om den svåra perioden i sitt liv, för större begriplighet och transparens, och det är starkt och gripande.
Ljudmässigt hade det lika gärna kunnat vara ett postgoth-album från förra årtusenden, med stora gester och mäktigt kolsvarta ljudväggar uppbyggda av Andy MacFarlane. Designed to Lose börjar i Sisters of Mercy, med en rytmsektion vars sound är hämtat från New Order (och vars musiker är hämtade från Arab Strap och Mogwai) och över det tjocka lager av gitarrer och synthar, och lika massiv är väggen av ljudmässigt mörker i Attempt a Crash Landing – Theme.
Cure-influenserna är de kanske mest framträdande, särskilt i den kärleksfulla men nästan uppgivna beskrivningen av moderns försämring i Inhospitable/Hospital (”No, you’ll never be safe on your own”), och vännen och kollegan Robert Smith har gjort autentiska avtryck på skivan. Han spelar gitarr över Waiting for the Phone Calls elektroniska botten, och hörs också bidra på djupt vemodiga men luftigare Dead Flowers och i den nästan nakna och förtvivlade Back to Fourteen, som är skivans kanske starkaste stund. För trots namnkunniga gäster är det ingen tvekan om att det här är James Grahams berättelse, och kanske terapi.
