På sitt nya album fortsätter The Hope Singers sin mission att tillsammans med utvalda sångare göra sina versioner av tolkningsvärda låtar. Karl Jonas Winqvist berättar hur han fick med alla de sångare som stog på hans önskelista, och Frida Hyvönen, Nicolai Dunger, Bonander och Mariam the Believer berättar om sina bidrag.
Han brukar vara anmärkningsvärt produktiv, men frågan är om inte Karl Jonas Winqvist under det senaste året slagit sina egna rekord. Han låg bakom albumet som James Yorkston gjorde tillsammans med Nina Persson och Johanna Söderberg, och hans fria kollektiv The Second Hand Orchestra har gjort inte bara ett utan två strålande instrumentala album, och det är bara att skrapa på ytan.
Som The Hope Singers tar han sig an an låtar som av något skäl är aktuella och tolkningsvärda tillsammans med dem som vill ur The Second Hand Orchestra och med en lång och brokig rad vokalister. På albumet Everyday is Like Survival (More Songs About Peace and Love) hörs bland andra Bror Gunnar Jansson, Mariam the Believer, Nicolai Dunger, Bonander, Rebecka Törnqvist, Jens Lekman och Frida Hyvönen. Tja, faktiskt varenda en som stog på The Hope Singers ambitiösa önskelista, berättar Karl Jonas Winqvist.
Jag förstår att samtliga sångare som ni hade på önskelistan tackade ja, och lyckades lösa pusslet att spela in med er. Det måste ha varit ett sjå?
– Det är klart att det var ett sjå ändå, men om det verkligen betyder något så är det ju värt det, alla dagar i veckan. Vi ville ju att alla skulle känna sin medverkan som meningsfull och inte bara be dom skicka över sång och ”hoppas vi att vi ses på en prisgala framöver”.
– När det inte finns pengar att locka med så får man lita till andra värden, som att erbjuda konstnärlig frihet och något spännande för artisten att göra. Och så ett sammanhang som känns givande istället för utstuderat och som en produkt.
– Vi presenterade tanken med detta album för artisterna som att det är en stor kärlekshyllning till musik. Likt gamla folkalbum från 60-talet så vill vi lyfta andras låtar och inte framhäva oss själva för mycket. The Hope Singers är djupt intresserade av gemenskap och solidaritet under musikens flagg, och här finns humanistiska värderingar i många av texterna.
Finns det låtar på albumet som egentligen inte är favoritlåtar per se, men som valdes ut av andra skäl?
– Absolut! Det är ju inte som att vi samlade ihop våra allra största favoritlåtar. Vissa favoritlåtar vill man kanske aldrig ge sig på. Kanske för att man inte kan, och för att man försår att det kommer inte att lyckas för att låtarna känns för ”nära”. Eller helt enkelt för att låtarna är fulländade så att en alternativ version är svår att genomföra med ett spännande resultat.
– Så vi samlade mer ihop låtar som varit viktiga för oss av olika anledningar, och som har en genomgående ton av medmänsklighet i texterna. Texter där det inte bara sjungs i jag-form och är individuellt inriktade, utan som har en blick för andra människor och vänner runt omkring. Och flera av låtarna kan ha valts för att vi tycker om originalartisterna och ville lyfta fram deras låtar som fler borde höra.
– I vissa fall så valdes låtar ut som har dom där magiska komponenterna som gör att låten inbjuder till att göras på flera olika intressanta sätt.
Några artister fick sig en specifik låt tilldelad, och andra fick välja mellan flera alternativ. Riskerar inte sådan olika behandling att skapa avundsjuka och osämja mellan sångarna?
– Haha, det hade varit typiskt att det skulle börja bråkas om sånt. Men nej, nej. Hade vi erbjudit alla att välja mellan alla låtarna så hade det säkert blivit komplicerat, men jag pratade med alla individuellt om hur vi tänkt. För det fanns ju en underbyggd tanke som vi hade när vi presenterade en specifik låt för artisten.
– Men för att det inte skulle kännas för snävt så erbjöd jag ofta ett andra alternativ ifall en låt inte alls skulle kännas rätt för artisten. Och jag nöp mig i armen över att artisterna tog sig an låtar som var ganska låtar för dem. Det var en dröm att få höra Bror Gunnar Jansson tackla Patti Smith, Mariam Wallentin sjunga The Clash och Frida Hyvönen sjunga en låt av mitt gamla favoritband World Party. Att få med Verity Susman från Electralane var ju stort, och att hon tog sig an att sjunga Buddy Holly var makalöst. Det gäller resten av hela albumet också.
Men jag gissar att det finns flera bortvalda låtat som The Hope Singers gärna skulle vilja göra någon gång i framtiden?
– Det gör det såklart! Men detta är ju vårt tredje album så det finns redan en stor repertoar. Kanske vore det spännande att sjunga varandras låtar, eller att ge sig på den svenska låtskatten framöver. Eller bara samla ihop outgivna låtar som förtjänar att höras mer. Eller…
Hur ska det gå att få ihop det här gänget till en turnë, eller ens en enda gemensam spelning?
– Exakt alla medverkande får inte plats på en scen. Men vi gjorde ju en härlig konsert med flera av dom medverkande i Uppsala i höstas och då fick vi ihop det, även om flera av vokalisterna hamnade utanför scen.
– Men visst, det är väl i princip dömt att misslyckas med att ta detta ut på vägarna. Men ibland står stjärnorna rätt och allas kalendrar och liv synkar plötsligt. Kanske är den 20:e augusti på Kulturhusets tak i Stockholm en sådan afton?
Frida Hyvönen sjunger World Partys Take It Up
Hur landade du ditt låtval?
– Vi har känt varandra sen jag släppte min första skiva ungefär, och Karl-Jonas skrev och frågade om jag ville sjunga en av två World Party-låtar. Min första tanke var att jag borde tacka nej. Jag brukar få en konstig eftersmak av att sjunga covers, och jag höll redan på att förbereda för en julkonsert proppfull med covers på Nordiska Museet. Men sen lyssnade jag på Take It Up och fastnade för raden ”staring at my breakfast, when I thought I heard it say:”. Så det blev ja.
Hur är det att sjunga med Hope Singers?
– Bandet känns löst i kanten, med en konceptuell kärna. Ingen verkar blasé, vilket är en bra förutsättning. Konserten vi gjorde i Uppsala var fri,
vi sångare improviserade körstämmor på varandras låtar, och det var bara att följa med i en nyfiken ström.Take it up är en helt annan typ av låt än de jag brukar sjunga…den är på något sätt lättsjungen men svårdramatiserad.
Nicolai Dunger sjunger Hurray for the Riff Raffs Junebug Waltz.
Hur landade du ditt låtval?
– Först tänkte jag att jag hade hört artisten Hurray for the Riff Raff innan och att det var bra. Att hon är från New Orleans ännu bättre. Så redan där gillade jag idén att göra en cover på hennes låt.
– Att frågan kom ifrån Karl Jonas gjorde det ännu mer intressant, för jag har en stor respekt och beundran till honom och det han har skapat, både i sin egen musik och genom sitt skivbolag Sing A Song Fighter. Att låten fick en egen touch med hjälp av mig och av Gilberts produktion och alla sångare och sångerskor är en förutsättning nog för att ge ut den.
Hur är det att sjunga med Hope Singers?
– Att få möjlighet att få stå på scen med Frida Hyvönen, Rebecka Törnqvist, Emma Nordenstam, Maria Arnqvist, Bror Gunnar Jansson och andra och sjunga tillsammans är en ynnest. Att träffa nya musiker att spela med är ju alltid roligt.
– De flesta artister och musiker i The Hope Singers har jag ju träffat förut men att få hänga och träffas och lära känna varandra, och få veta mer om människorna privat gör upplevelsen och känslan i att stå på scen tillsammans ännu djupare.
– Det finns alltid en aspekt i såna här projekt att det är viktigt att det är namnkunniga artister, kanske viktigare än själva produkten man skapar. Men där kommer Karl Jonas och Gilbert in i bilden, för de har valt intressanta låtar och artister och har verkligen gjort personliga tagningar och tolkningar av de låtarna. Att till exempel få höra en musiker och trombonist som Viktor Brobacke göra en hitlåt av Robert Palmer till en personlig sång där man blir involverad i texten på ett helt annat sätt än originalet är mäktigt och en bedrift.
Bonander sjunger Fun Boy Threes The Lunatics Have Taken Over the Asylum.
Hur landade du ditt låtval?
– Alltså, jag hade inte hört låten så mycket innan jag fick frågan om att sjunga den. Jag kände igen refrängen och mellanspelet, men det var inte så att jag har minnen kopplade till den. Jag fick välja mellan två låtar, och det var texten i The Lunatics som gjorde att jag drogs till den. Verserna är så skarpa, har så mycket attityd och känns mer aktuella idag än någonsin tidigare.
– Det är så härligt att sådana låttexter kan gömma sig under en så pass – i all positiv bemärkelse – knasig produktion. För den är lite knasig, vilket passar titeln, och jag älskar när saker förvånar och går utanför boxen, i sounds såväl som text.
– När jag sjunger andras låtar brukar jag lära mig låtens melodi och text först, men inte för bra så att jag börjar härmar fraseringar, klanger och tajming och blir för låst kring hur originalet sjungs. Fraseringarna är mina egna, och är ofta ett resultat av hur jag tolkar låtens text. Jag brukar vara noga med att ta tillvara på de instinkter jag får när jag sjunger igenom låten för första gången av den anledningen, att låta mitt uttryck få vara en del av det. På ett sätt behöver man använda sin magkänsla ännu mer när man gör en låttolkning av den anledningen.
Hur är det att sjunga med Hope Singers?
– Den första tanken var nog bara att det var ett väldigt fint initiativ. Ren och skär musikglädje! Avslappnat, roligt och inkluderande. Det är härligt att träffa nya musiker i nya samarbeten. Dessutom, eftersom jag själv driver många projekt, är det lyxigt att bara få hoppa på ett tåg som någon annan byggt och styrt upp. En lyx på alla vis!
Mariam the Believer sjunger The Clashs The Call Up.
Hur landade du ditt låtval?
– Det kollektiva är viktigare än någonsin just nu, både i samtiden men också personligen då jag det senaste året ofta suttit ensam och skrivit i en liten skogsglänta. Och The Hope Singers är det kollektiva, det gemensamma och det lustfyllt sökande.
– Jag sögs direkt in i deras version av The Call Up, det svängigt lunkande, den skavande gitarren ihop med det smekande blåset, det lite avslappnade tempot och rinnande feelingen, men med en stark ytspänning bevarad hela vägen. Så ja, var självklart att säga ja till att medverka, det kändes bara roligt och lustfyllt och utan prestige, precis så som en vill skapa musik. Och så många gästsångare som jag respekterar. Jag har alltid varit en supporter och fan till Karl-Jonas alla projekt och hans bandkollegor. Så bara glädje och kärlek.
Hur är det att sjunga med Hope Singers?
– Det är stökig och lite virrigt och lite löst och lite kaosigt och ja, alldeles underbart! Anarkistiskt och som att bubbla vatten med ett sugrör, eller som att rocka rockring med sin bästis, det vill säga väldigt tryggt och lekfullt och kul! Levande! Jag balanserar ju själv någonstans mellan det lösa och fria och det kontrollerade med tydligare ramar i mitt egna skapande, och att sjunga med Hope Singers är som att liksom studsa upp och ner på den balanstråden, klassiska popriff och oh-ah-kör blandat med fri saxofon och lösryckt percussion. Älskar´t.
Frida Hyvönen arbetar just nu med ett nytt album. Nicolai Dunger gör unika konserter där han framför sina album i helhet. Bonander är precis aktuell med sitt nya album And We Stood There. Mariam Wallentin arbetar med nytt material as we speak.
