Bland den ursprungliga punkens tidiga band fanns sådana som omfamnade punkens tempo, tematik och estetik men som av olika skäl inte bars fram i de största multinationella skivbolagens muskulösa armar. Band som Alternative TV, Spizz Energy och Buzzcocks, på sin första EP, hade istället en skramlig gör-det-själv-känsla, och den är påfallande hos Londonbandet Hot Face.
Deras debutalbum är visserligen inspelat i ärevärdiga Abbey Road Studios och producerad av meriterade Dan Carey. Men den är också satt på gammalt rullband, och inspelad rätt igenom i tre kompletta tagningar varav den sista inför publik. Med 10 låtar på 25 minuter finns inget utrymme för utfyllnad eller vilopauser, men det betyder inte att Hot Faces popiga punk bara är taggiga gitarrer i halsbrytande hastighet. Bandets sångare och gitarrist James Bates har en röst som ofta påminner om en ung snotty Pete Shelley, och här finns strålande poplåtar som Defenestration och Red Fuzz inbäddade i det mest intensiva Pink Liqeur– och Bumble Been-öset, och till och med någon enstaka hyperskramlig mellantempolåt som Cruel Tutelage.
Så nu återstår bara att få uppleva Hot Face i verkligheten, och med Automated Response under bältet borde Europas bokare redan stå på kö.
