En snart 80-årig gubbe som helst sjavar runt på sin gårdsplan i amerikanska södern iklädd oljiga snickarbyxor och meckar med sina skuttiga veteranbilar. Varför skulle vi vara intresserade av att lyssna på ett nytt studioalbum – det första på 36 år – från en sådan man?
Jo, till att börja med för hans CV. Mer än veteranbilsentusiast är Dan Penn en av Memphis största soullåtskrivare genom tiderna, eller vågar vi påstå en av USA:s största? Till Aretha Franklin skrev han Do Right Woman, Do Right Man, till Percy Sledge skrev han It Tears Me Up, till James Carr skrev han The Dark End of the Street och till Alex Chilton och Box Tops skrev han Cry Like A Baby. Bland annat.
Hans egna demos och studiotagningar av sina låtar var inte många steg efter legendernas, för även om han inte har en röst som matchar till exempel James Carrs är hans egen soulröst varm och engagerad. De enstaka och glest utgivna soloalbum han givit ut sedan 1973 är fullständiga guldgruvor av den mjukaste, mest innerliga och hantverksutsökta gammalmanssoul en människa kan föreställa sig, i synnerhet när han samarbetar med sin gamla låtskrivarpartner Spooner Oldham på elpiano som på det avskalade livealbumet Moments from This Theatre 1999.
Bland annat honom samarbetar Dan Penn med här, och med vad som låter som gräddan av FAME-studions överlevande studiomaffia, och även låtskrivandet är lika distinkt smart och elegant som någonsin. Lyssna bara på det subtila men obarmhärtiga svänget i I Didn’t Hear That Coming, i titelspåret och i Edge of Love, för att nämna tre av många.
”You’re stuff is too old school, the world has moved on”, tvekar han själv i Down on Music Row, men där tar Dan Penn fel. Hans soul är måhända traditionsbunden, det må vara hänt, men den är likafullt tidlös och odödlig. Här finns en lång räcka låtar för samtidens Arethas att göra självskrivna hitcovers av.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
