Zach vem? Om du undrar så säger det mer om dig än om Zach Bryan. Bara de senaste månaderna har countrysångaren från Oklahoma hunnit spräcka en kändisrelation (ombesjungen här bland annat i Skin) och just i dagarna överraskningsgifta sig i Pamplona ( vilket ombesjunges här bland annat i Aeroplane och Slicked Back). Han har återkommande synts på amerikanska löpsedlar i samband med bråk med en lång räcka kollegor och konkurrenter, och framför allt är hans kommersiella succé på den amerikanska musikscenen inget mindre än massiv, och för några månader sedan spelade han ett gig inför 112 000 (etthundratolvtusen!) människor.
Men det där med volymer och kvantitet riskerar att ställa sig i vägen för kvalitet när han nu släpper ett album med 25 (tjugofem!) låtar och en speltid om närmare 80 minuter. För även om hans låtar är utmärkta och ibland till och med mer än det smälter de ihop och blir till slut som helhet anonyma och utbytbara mot varandra.
Han växlar mellan några givna stämningslägen och låtkaraktärer, först och främst ett rejält knippe vemodiga akustiska ballader och visor för akustisk gitarr och munspel om en trasig hobotillvaro och förlorad kärlek, med det allra finaste exemplet i Cannonball.
Ett annat av hans uttryck är smart upptempopopopig rock med självrefererande musikerreferenser och ofta ett fett blås, som i Appetite, i Say Why och särskilt effektivt i Anyways som dessutom bjuder på en elegant Elliott Smith-blinkning.
Hans tredje uttryck är medryckande countryrock som egentligen inte skiljer sig så mycket från de andra uttrycken, bara lite snabbare än det första, lite mindre popigt och med fiol och kanske en ensam trupet istället för blås jämfört med det andra. Rivers and Creeks och Steve Earle-klingande You Can Still Come Home är utmärkta exempel på det. Men sedan är det slut, och i längden blir variationen för liten och repertoaren i all sin oändliga volym för enahanda.
Hans vibrato påminner någonstans om Conor Oberst, men med mindre personlighet, och om någon associerar till Ryan Adams tidiga kvaliteter gäller samma invändning om personlig karaktär även i det fallet. Det är svårt att inte gilla hans ruffiga röst och genuina framtoning, men det är ännu svårare att uppbåda starkare känsklor än så.
Som gammal soldat på en alltmer politiserad amerikansk musikscen, i synnerhet inom countrygenren, har Zach Bryan generellt valt att uttrycka även sina samhällsbetraktelser neutralt. Men när han i Bad News faktiskt kritiserar ICE och berättar att han saknar en mindre politiserad tid med rader som ”The fading of the red, white, and blue/ I served eight years just to be told/ That nobody cares and land’s all sold/ I got some bad news/ I woke up missing you” är det så kontroversiellt att Vita Huset omedelbart reagerar med officiella avståndstaganden och hån.
Buttert och defensivt men inte helt utan poäng konstaterar han alltså att han hur han än gör så får han kritik. ”I’m assuming this record is just like all the other ones and there’s gonna be a billion people saying it’s over produced and shitty so I sat down in a room by myself and recorded all the songs acoustically so I didn’t have to hear everyone whine about more stuff.”
Sagt och gjort har han i dagana släppt en egeninspelad akustisk version av hela klabbet, och även om det finns stunder när känsligheten förstärks i det formatet, inte minst i DeAnn’s Denim till hans avlidna mor, så förstärker 24 ytterligare versioner övermättnaden ännu mer.
