Hans tilltal är milt och mjukt, och hans livglada sånger smeker medhårs. Men det hade kunnat vara annorlunda. Mon Rovia föddes till ett liv som barnsoldat i inbördeskrigets Liberia, men omhändertogs av missionärer för en uppväxt som flykting på olika platser och så småningom i USA.
Både bibeln och barnen med gevär finns med i hans texter redan från den avskalade gospelsoulen i inledande Black Cauldron, och Pray the Devil Back to Hell inleds med en nyhetsrapport om ökande stridigheter i hans västafrikanska födelseland. ”I remember it like it was yesterday” sjunger han i Day at the Soccer Fields, som är ett varmt minne av att ändå få vara barn mitt i det hemska, där hans mamma bad till Gud att han skulle komma tillbaka levande från fotbollsplanen.
Det är intimt och nära, med vänliga melodier och små hypnotiska gitarrfigurer på akustisk gitarr som kan leda tankarna lika mycket till Bon Iver som till västafrikansk tradition. När soundet växer är det genom att Mon Rovia släpper in fler röster i kören i refränger som Infinite Pines eller kompletta gospelensembler som i titelspåret.
I Heavy Foot är den stora kören lösare hållen och passar på att jubla och ropa i protest mot ”the government / staying on heavy foot / and they tried to keep us all down”. Samma euforiska karaktär finns i handklappsdrivna Field Song som med fela och banjo sammanfogar de västafrikanska fälten med den amerikanska mellanvästerns traditioner på ett mycket medryckande och rätt unikt sätt.
