En gång i tiden var de tre bröderna Wakefield unga och hungriga indiekillar med arrogant tilltal och taggiga gitarrer. Det vägde i någon mån upp att de inte hade så mycket till låtmaterial att erbjuda, och även om det kan framstå som obegripligt så här i efterhand hade The Cribs tillräcklig charm för att locka en lång rad coola producenter och sedemera få självaste Johnny Marr att ansluta som fullvärdig medlem i bandet. Hans deltagande under åren fyra bidrog till nyanseringar, dynamik och ett visst mått av spänning, men när han drog vidare förstod The Cribs inte piken.
Så nu är de tre bröderna Wakefield medelålders och mätta indiegubbar med arrogant tilltal och taggiga gitarrer. Fortfarande saknas minnesvärt låtmaterial, hur mycket de än sneglar åt Manic Street Preachers eller faller tillbaka i The Libertines-läge. Istället för rockrefränger blir det mest barnramsor med höga knäuppdrag, som i Never the Same, och mognadsmarkörer med Beach Boys-stämmor som poleringsmedel låter enbart tillkämpat och malplacé.
