Efter att behövt disciplinera sig bakom James Yorkston – även i något decimerad skara på hans senaste album med Nina Persson och Johanna Söderberg – behövde verkligen den brokiga skaran musiker i The Second Hand Orchestra få slå sig lösa ordentligt. Och även om ”spretigt” hade kunnat vara orkesterns mellannamn har de aldrig låtit så här disparata.
Med dogmat att orkesterns alla tretton medlemmarna skulle ha med sig med exakt en låt var, och att presentera och pröva den och sedan spela in den tillsammans på exakt en timme. Det är med andra ord en rejäl underdrift att påstå att det låter ofärdigt och spontant, och att det till synes planlöst kastar sig mellan högt och lågt, mellan allvarsamt och dumt, mellan lågmält stramt och högljutt vilsint, och som helhet borde det rimligen inte finnas någon helhet alls.
Bumpy Ride, Go! Till exempel är någon sorts raga som drivs på av en suggestiv gitarrslinga innan alla tappar tråden och blåser i alla pipor, flöjter och visslor de kan hitta. Bumpy är nyckelordet, och hade de inte omedelbart tagit sig an en vackert arrangerad orkesterverk för en mindre blåsorkester i Horizon/Horisont hade man kunnat avfärda orkestern som glada och otyglade amatörer. Men de är allt annat än det.
För i The Second Hand Orchestra finns förutom orkesterledaren Karl Jonas Winqvist också musiker som bland andra Lina Langendorf, Viktor Brobacke och Emma Nordenstam, och det innebär att det inte bara blir 13 spännande spretande utvikningar utan också något gemensamt och enhetligt mitt i brokigheten.
Lågmälda Slow Dancing vilar på en enkel trummaskin, ett gammalt klangspel och en balalajka, men över det briljerar orkestern i fina överlappande blåsstrukturer och proggig trallkör. Ännu tralligare är det i Na Na Na Na (Na Na Na Na), som Thomas Wiehe hade varit stolt över. I latinsvängiga Flintbacken spelar en elgitarr huvudrollen, och de många pluttiga slagverken i Östersjöns The Residents-lika entonighet snubblar över varandra i sin vilja att få stå längst fram.
Divorce som är suggestiv och skitsnygg blåsdriven jazzsoul är en av skivans höjdpunkter, för att inte tala om den stråkbaserade jazziga afropopen i fantastiska The Conservative’s Fault.
13 utropstecken i olika form, färg och struktur, alltså, och på något obegripligt sätt uppstår en enhetlighet och samklang i vad som på pappret är en enda osorterbar röra. Så även om lyssningen leder till fullständig utmattning, och det gör den, är det värt varenda sekund.
