Egentligen har väl nyskapande och innovation aldrig varit något mål för The Plastic Pals, som ägnat 20 års existens och tre tidigare fullängdsalbum åt att bemästra de genres som är Håkan Soolds favoriter sedan unga ungdomsår. Det betyder powerpop, klassisk Stones-rock och framför allt den sortens lättpsykedeliska alternativa rock med americanainfluenser som Green On Red och Dream Syndicate utvecklade på den amerikanska västkusten för 40 år sedan.
Med Keep it Burning – där bland andra Chris Cacavas från just nämnda förebilder gästar – har de tagit flera steg mot att göra dessa genres till sina egna, och särskilt inom den sistnämnda är de numera en internationell utmanare. Titelspåret är ett exempel, och Love’s Not the Answer och återhållet kraftfulla Lost in Translation tillhör också skivans toppar. Ännu bättre är The Plastic Pals när det kommer till snabb och fokuserad powerpop som slamrigt tighta The Hawk Moth med fin stämsång om galenskapen i Vita Huset och allra mest i den måhända aningen motsägelsefulla antinostalgiska Get to the Point.
Det finns mindre engagerande stunder stunder. Keep An Eye on the Door låter som en dussinlåt från Keith Richards och och är mer än banal lyriskt, och det finns fler ställen där texternas metaforer och oneliners är svårt klyschiga och uppenbara, till exempel när inledande The Blue Train lånar fraser först från The Beatles och sedan från CCR. När Håkan Soold istället vågar vara mer personlig når det djupare, som i Flames of Fate och i den fina balladen Love’s Not the Answer med vemodig trumpet av Martin Ek och sentimental mandolin av medproducerande Jonathan Segel från Camper Van Beethoven.
