Länge har de balanserat på slak lina mellan sin ursprungliga punkurladdning och musikaliskt experimenterande, och det har inneburit dramatiska, udda och mycket underhållande temaalbum som David Comes to Life. Men här har Fucked Up till slut accepterat sina megalomaniska drag, och då är det inte lika kul längre.
Deras Zodiac-serie baserad på den kinesiska kalendern har nått sin tionde installation och final, med den första delen av en trilogi – Year of the Monkey och Year of the Rooster är inplanerade under året – som fullständigt slagit över mot progrockens mest utpräglade symfoniska ytterlighet.
Jodå, det finns korta stycken av punktempo, kraftfulla ackord, tunga hardcoretrummor hårt gormande, men här är de bara en kvardröjande tillfällig identitetsmarkör eller en cool effekt snarare än kärnan i Fucked Ups musik.
Year of the Goats två halvtimmeslånga stycken med symfoniska ambitioner och metalromantiseringar av föreställningar om medeltida folkmusik bygger på helt andra beståndsdelar. Här dominerar taktbyten, ekvilibristiska instrumentalister, hypersnabba metalgitarrusningar, stora körverk och drömska svepande syntpartier, och hårt gormande – någonstans nära growl – kontrasteras mot stora körverk, mot elektroniska röstförvrängningar och mot milda gästvokalister som Tamara Lindeman från The Weather Station och Jennifer Castle. Det kompletteras med detaljer som väna flöjtpartier, en Jon Lord-orgel och 22 minuter in i första stycket en ändå ganska snygg blinkning till David Bowies elektroniska Low-experiment.
Kanske kan mer erfarna progrockfantaster hitta något här som inte är oavsiktligt parodiskt, och för sin ansträngning är Fucked Up värda någon sorts erkännande. Men det är fanimej inte lyssningsbart.
