Efter ett inledande sorl samlar The Mary Onettes ihop skarorna för att inleda presentationen av sin återkomst efter ett drygt decennium. ”Why don’t we have love” frågar de retoriskt i WDWHL, och så presenterar de en lång räcka superstarka poplåtar att älska, med ett elegant vemod i botten och likadan bredaxlad åttiotalskostym som innan deras långa avbrott. När de först introducerade den sortens storslagna dramatik med svepande analoga synthar, tunga pukor, Hooky-basgångar och stora gester för snart 20 år sedan kallade vi det för arena-postpunk och The Mary-Onettes var tidigt ute i att plocka upp den fallna manteln efter New Order, Echo & The Bunnymen och kanske Tears for Fears.
Idag är sådana referenser vardagsmat, och vi kallar det ”tidlöst” snarare än att datera det till tidigare decennier. Men fortfarande hanterar få referenserna med den här sortens kombination av auktoritet och melodisk självklarhet, till exempel i Hurricane Heart och särskilt ARP.
Eyes Open är en av albumets singlar, och ett fint samarbete med Maja Milner från Makthaverskan. Hennes högre register i kombination med Philip Ekströms djup bidrar till ytterligare dimensioner. På flera ställen har de rört sig i en synthigare tung riktning, där till exempel Tears to An Ocean signalerar Depeche Mode och kanske senare efterföljare som Hurts.
Även utan en sådan utveckling hade The Mary Onettes varit varmt välkomna tillbaka, och med sina justeringar och nya variationer ännu mer så.
