The La's - The La's Deluxe Edition

Polydor/Universal
BETYG: 6/6

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden, maj 2008)

Lee Mavers ofullständiga. Så betraktade det perfektionistiska geniet själv det album som skivbolaget 1990 trots hans högljudda protester till slut släppte, tre år efter att inspelningarna påbörjats. Lee Mavers ofullständiga. Så betraktade det perfektionistiska geniet själv det album som skivbolaget 1990 trots hans högljudda protester till slut släppte, tre år efter att inspelningarna påbörjats. Och så låter The La's enda album fortfarande, trots att det här har expanderats från 12 till 38 låtar. Nu rymmer det utöver den officiella Steve Lillywhite-producerade versionen dessutom en tidigare inspelning av hela albumet med Mike Hedges i producentstolen, och en hel del lösa trådar dessutom, men det känns fortfarande just så ofärdigt som upphovsmannen tyckte. Det förtar på intet sätt skivans fullödiga skönhet.

Under britpopens glansdagar verkade Damon Albarn aldrig kunna sluta tjata om Ray Davies och The Kinks, medan Noel Gallagher fick in ordet Beatles i varannan mening han yttrade offentligt. Det blev i längden parodiskt, särskilt som herrarna (liksom för övrigt varje britpopmusiker med någon som helst gnutta kvalitet) så uppenbarligen hade hittat till sina respektive idoler via nästan samtida The La's.

Den som än så länge bara har upptäckt There She Goes och kanske Timeless Melody, den mest rättvist betitlade poplåten någonsin, har en fantastisk guldgruva här. Börja till exempel med singeln Feelin', så fint, så simpelt, så självklart, och med sitt releasedatum i februari 1991 är The La's senaste utgåva som aktivt band, och trots ihärdiga rykten om att Lee Mavers tagit sig i kragen lär den också vara deras sista. Den är långt ifrån fri från skavanker, men som med The La's pop är det en del av storheten, och deras legend kommer att fortsätta växa.

Skivrecension
Av Patrik Forshage