Montrealbandet The Dears tillhörde Den Stora Kanadensiska Vågen för 20 år sedan, den där Arcade Fire gick i täten och kollektiven The New Pornographers och Broken Social Scene med sina förgreningar följde tätt efter, och redan då var The Dears ett meriterat band.
Efter ett femårigt uppehåll är de nu tillbaka med sitt nionde album, och deras stora och känslosamma indie med orkestrala ambitioner är sig lik. Det betyder ett gediget kvalitativt låtskrivarhantverk med spår av The Smiths finaste stunder till exempel i Dead Contacts, även om frontfiguren Murray A. Lightburn har en mer traditionell indiebaryton, och med elegant användning av både blåssektioner och stråkar för drama och dynamik. Som så ofta i dessa sammanhang uppstår en ytterligare dimension när han sjunger duett i titelspåret, och med sång- och livspartnern Natalia Yanchak som keyboardist borde The Dears använda den tillgången oftare.
Men skivans sensationella låt heter Doom Pays, och är nog egentligen inte ens en The Dears-sång. I alla väsentliga delar låter det som en outgiven låt från Roxy Musics tidiga 1970-tal. Drivet har både Manzanera-karaktär och Eno-ljud, och saxofonen bär alla Andy Mackay-karatäristiska drag och Murray A. Lightburn ÄR Ferry. Det enda som emotsäger att det skulle vara en bortglömd For Your Pleasure-outtake är att den är för bra för att ha varit ratad, förbigången och bortglömd i drygt 50 år, absolut ingenting annat.
