När The Black Crowes först kom fram för mer än 35 år sedan förkroppsligande de alla rockmyter man kan föreställa sig. Keefs swag och riff, mytologins mörkaste skyddsdjur, sydstatsrockens tvärsäkra attitud och Stax-soulens coolaste sväng, alltihop koncentrerat i rangliga kroppar iklädda kolsvarta skinny-rock’n’roll-kläder. När vi såg dem live i kvällsolen i Moderna Museets trädgård 1991 fanns det inte mycket som gav anledning att tro att deras självförbränning inte skulle vara effektiv och förvandla dem till aska inom en mycket snar framtid.
Men decennierna har passerat, The Black Crows har splittrats och återförenats, de har räknat in en supergitarrist bland sina medlemmar och de verkar till slut ha skapat stabilitet i relationen mellan bröderna Chris och Rich Robinson. På sitt 10:e album låter de…. faktiskt nästan exakt som de gjorde då. De följer omsorgsfullt i fotspåren efter sin 2024-comeback Happiness Bastards, som i sin tur lutade sig tungt på vad The Black Crowes ville och gjorde när de unga, hungriga och obstinata.
Dängan It’s Like That! med stor jublande kör är en syster till Primal Screams Rocks Off, och samma driv och taktfasta handklapp finns i You Call This A Good Time?, som kanske är albumets mest uppenbara Rolling Stones-stöld/-hyllning. Att det inte behövs några gamla Zep-gitarrister för att låta dramatiskt mäktiga visar de på egen hand visar de bland annat i Doomsday Doggerel, och till och med när de i Do the Parasite! undersöker om man kan ersätta melodi med en kombination av attityd, riff och den rena kraften från kombinerad Sex Pistols- och Faces-inspiration kan vi konstatera att även det landar riktigt bra.
Även texterna låter lika mycket rock’n’roll-myter som de gjorde från början, på gott och ont. Det är inte särskilt djupsinnigt, och inte särskilt sunt, men det passar fortfarande The Black Crowes lika bra som deras gamla svarta stretchjeans från dazumal. Pharmacy Chronicles till exempel är just vad titeln anger, snyggt svängig med piano- och orgelinspiration från The Band.
Retro har The Black Crowes alltid varit, men trots att deras ursprungliga förebilder lyser igenom överallt är bandet numera i första hand The Black Crowes-retro, och det gör de alldeles utmärkt.
