Som The Bevis Frond är Nick Saloman nu inne på sitt fjärde decennium, och till skillnad från de allra flesta andra blir han bara bättre och allt mer angelägen för varje år och för varje album. När han samlar hop de låtar han knåpat ihop under de två år som passerat sedan hans förra skiva är det 90 minuter och 20 låtar som allihop är i klass med hans allra bästa, precis som det brukar.
Själv tycker han att det ”kanske är lite mer kommersiellt”, men att ”det var inte meningen, det är aldrig det.” Kanske har han rätt i det, för även om det aldrig brukar finnas plats för utfyllnad hos The Bevis Frond är det till och med vassare och mer varierat än vanligt den här gången.
Här finns utpräglad psykedelia till exempel i Space Age Eyes, en tio minuter lång suggestiv raga med flera lager av gitarrsolon ihopvävda, men samtidigt beklagar han folk i sin omgivning som fortfarande är ”living in the sixties” och förklarar att flower power har passerat. Titetspåret med tablas och medeltida melodislingor på sitar slängde han ihop medan han slötittade på en fotbollsmatch på TV, vilket förstärker de där sympatiska associationerna till hippien Neil i The Young Ones som Nick Salomans deppigaste tonfall ibland väcker.
I andra berättande och ordrika texter som Silver Insects och A Simple Pursuit påminner hans röst om Luke Haines, en annan genial brittisk excentriker, medan hans gitarrkaskader fortsätter att slå självaste J Mascis på fingrarna. På samma sätt skulle gitarrbrutaliteten i inledningsspåret A Mess of Stress få den uppenbara förebilden Neil Young att blekna, och i Hiss gör han 70-talshårdrock med lika stor finess och lika mycket groove som Ty Segall.
Som vanligt excellerar The Bevis Frond också i alternativrock i låtar som Animal Man och Mossback’s Dream, som bygger upp nästan The Stooges-massiva gitarrväggar, och den här gången prövar han också mild americana i Buffaloed och i Best Laid Plans med adderad pedal steel.
Lägg till det dängor som Draining The Bad Blood och That’s Your Lot, som är strålande pop för väsnande gitarrer och som hade kunnat misstas för briljanta tidiga singlar med Dinosaur Jr respektive Teenage Fanclub, och så den udda och lätt schizofrena Square House, som med en gammal synth i fokus kommer ut som något ganska nära Gary Numans Tubeway Army, fast med ett metal-gitarrsolo.
Nick Saloman har en vemodig och stilla humor, och här slår han an en särskild sträng hos sina lyssnare och recensenter när han i den stilla psykedeliska balladen Quietly sjunger han om hur han försöker imponera på flickor genom att erbjuda att visa sin skivsamling och sin allra mest obskyra psykedeliska vinylskiva, bara för att gång på gång tvingas notera att ”she’s already disappeared, quietly”. Då har han nog bättre lycka med stämsångsdimensionerna i den bedårande garagerockballaden I’m Gonna Drag You Into My World.
I avslutande King for A Day tar släpper Nick Saloman sig lös och tillåter sig en ironisk och mycket underhållande fantasi om sin plötsliga framgång. ”I was briefly a star, I was cooler than cool” myser han, och beskriver karriärstoppar som att få höra att ”your band should be on Top of the Pops” och till och med att träffa Johnny Marr!
