T-Bone Burnett - Dylans källare revisited

(Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden november 2014)

Att hitta outgivna Bob Dylan-texter från hans kreativa peak i en källare i Woodstock tillsammans med The Band 1967 går att jämföra med att finna oupptäckta dödahavsrullar. Men när T Bone Burnett fick fria händer med en låda full av sådana texter blev han inte vederbörligen paralyserad, utan satte ihop ett eget allstarband för att tonsätta och spela in dem. Tillsammans med Elvis Costello, Jim James, Marcus Mumford, Taylor Goldsmith och Rhiannon Giddens har han skapat en ny och fantastisk uppsättning Basement Tapes, välsignade av Hans Höghet Dylan själv. Gissa om Nöjesguiden ville prata med hjärnan bakom upplägget.

T Bone Burnett spelade gitarr med Bob Dylan på den nästan lika väldokumenterade The Rolling Thunder Revue-turnen 1975-76, och sedan dess har de hållit sporadisk kontakt. Att bli uppringd av Bob Dylans förläggare var med andra ord inte så konstigt för T Bone Burnett som det skulle vara för de flesta andra människor, men förslaget han presenterades för var likväl överraskande.

- Han berättade att de hade hittat en låda med texter som Bob Dylan hade skrivit under sin period i Woodstock 1967, och om jag ville kunde jag få titta på dem och se om jag fick någon idé vad man skulle kunna göra med dem.

1967 hade Bob Dylan råkat ut för sin berömda motorcykelolycka och helt och hållet dragit sig undan från världen. 27 år gammal hamnade han i Woodstock, och i huset The Big Pinks spartanska källare spelade han och The Band in närmare 150 låtar. Idag är de kända som The Basement Tapes, och definieras inte bara som opretentiösa mästerverk utan också som den livssituation och början på det musikaliska förhållningssätt som kommit att definiera Dylan under resten av hans musikaliska karriär.

Men att de 138 låtar Dylan och The Band spelade in inte var det enda han skapade under det år som var hans kreativa höjdpunkt förstod T Bone Burnett när han presenterades för några renskriva texter som de flesta artister skulle döda för, men som Bob Dylan hade sorterat undan i en låda utan att sätta musik till, och sedan glömt.

- När sedan lådan med de handskrivna anteckningarna nådde mig hittade jag direkt 15-16 texter som var färdiga och klara, allt från enkla och lekfulla till texter lika djupt allvarsamma som Tears of Rage. Letade man sedan djupare i lådan fanns där kanske åtta låtar till, och om vi hade grävt riktigt djupt kanske ytterligare tio till. Jag fick fria händer med dem, och med överstrykningar, ändringar och små teckningar var redan det arkeologiska värdet jättestort.

Bob Dylan hade inga regler för hur T Bone Burnett skulle använda texterna.

- Vi har faktiskt inte pratat om det alls. Men jag har inspirerats av honom under hela mitt liv, och använder samma metoder som han gör. Här betydde det att hitta rätt folk att sätta i arbete, och sedan anstränga mig för att hålla mig undan och inte komma i vägen för deras skapande. Lite som Bob Dylan också gjorde genom att ge mig texterna utan rekommendationer eller förslag.

Så du vet inte vad han tycker om det ni skapat?

- Eh, jag har faktiskt skickat inspelningarna till honom. Det är frestande att säga något om hans reaktion, men jag ska inte tala för Bob. Helst skulle jag ju vilja säga att han hade sagt att det var den bästa skiva han varit med att göra, haha.

Det vore väl inte uppåt väggarna? För det som är Dylans ofärdiga texter lägger grunden till andra artisters respektive mästerverk och karriärhöjdpunkter. Rhiannon Giddens tolkning av texten Spanish Mary till exempel, och inte minst Marcus Mumfords utsökta Kansas City.

- Jag instämmer i båda fallen. Jag hade hoppats på att tolv av de där första 15 texterna skulle leda till låtar, men redan den tredje inspelningsdagen hade vi satt tio låtar. Så vi fick ändra vår målnivå, och våra tolv dagar hade vi 45 låtar inspelade.

Urvalet musiker var förstås ingen slump.

- Jag hade jobbat med Marcus Mumford från Mumford & Sons, och han är en av de mest talangfulla unga musiker jag har stött på. Han rekommenderade i sin tur Taylor Goldsmith från The Dawes, som jag inte kände sedan tidigare. Men han visade sig vara en oerhörd sångare.

Att alla inblandade är fantastiska sångare var ett av flera viktiga kriterier i urvalet.

- Jim James är alltid otrolig, både på egen hand och i My Morning Jacket, lika mycket en musiker som en musikälskare. Rhiannon Giddens från Carolina Chocolate Drops har en av de bästa röster jag hört. Och så Elvis Costello. Han har en legendarisk röst, han är en gigant.

Men även om man mer än sneglade mot den där legendariska källaren under The Big Pink i Woodstock och mot det som Bob Dylan och The Band åstadkom där under 1967 var avsikten inte att återskapa The Basement Tapes.

- Det viktiga var att försöka fånga känslan därifrån. Det som var så speciellt med Bob Dylan och The Band just där och då var att det var musiker som inte bekymrade sig en sekund över skivbolagskrav eller branschen. Det var musiker som spelade tillsammans enbart för sin egen glädje, för att de ville. Så när jag valde personer som skulle delta var det på samma sätt centralt att hitta folk som som inte hade personliga eller karriärsmässiga behov eller agendor, bara behovet att ha kul i gemensamt musikskapande.

Samarbetsviljan var också nödvändig.

- Dem jag valde var sådana som var nyfikna på att lära och utvecklas ihop, och som njuter och har kul i en sådan process. Så blev det också den roligaste skivinspelning jag upplevt.

I den långfilmslånga dokumentärfilm från inspelningen som Sam Jones har gjort verkar det dessutom finnas en påtaglig tävlingsinstinkt mellan de medverkande, men T Bone Burnett vill tona ned de dragen.

- Jag vet inte, filmen överdramatiserar lite. Det blev väl lite enformigt att bara visa våra leenden och vår harmoni hela tiden. Visst, artisterna utmanade sig själva rejält, men inte direkt varandra, va?

Marcus Mumford skildras som lite av en slacker, som kommer till huset rätt oförberedd och blir rejält stressad när han inser tempot i några av kollegornas låtskrivande.

- Några hade skrivit melodier redan innan, och andra hade det inte. Det var helt ok, men sedan började processen gå så fort, och då fick till exempel Marcus kämpa lite.

Det är påfallande med vilken smidig lätthet bandet samspelar på inspelningarna, ganska nära The Bands balans. Men där The Band hade utvecklat sitt samspel under åratal som sammansvetsat kompband till först Ronnie Hawkins och sedan Dylan arbetade T Bone Burnett med en helt ny konstellation där ingen kände någon annan. Hur hittade de varandra så snabbt?

- Precis som The Band och Dylan i Woodstock hade de här musikerna en avslappnad vem-bryr-sig-attityd. De spelade inte för att kunna släppa en skiva utan för att de ville. Precis som The Band. Dessutom har vi den fördelen att vi har 50 års erfarenhet av rockmusikskapande som de inte hade. De fick hitta på medan de höll på.

Sin egen roll vill T Bone Burnett tona ned. I dokumentären syns han hjälpa Rhiannon Giddens att välja texter att arbeta med, men annars verkar han utöver den handfasta produktionstekniken framför allt ha bidragit med god stämning och tillåtande klimat.

- Rhiannon var nog den som hade minst relation till The Basement Tapes, så där ryckte jag in. Annars var mitt jobb mest att se till att folk inte ramlade ner i fallgropar, gå för långt in i musikaliska återvändsgränder och försäkra mig om att ingen blev självmedveten i processen. Egot är skapandets fiende.

Elvis Costello har påtalat hur ofta tolkningar av samma text från flera olika artister artister ofta kom att påminna om varandra.

- Det stämmer, till viss del, och visar väl på musikaliteten i Bob Dylans språk. Men jag tycker egentligen att det är mycket mer intressant när det var tvärtom, när till exempel Elvis Costello och Taylor Goldsmith tog samma text om Kansas City i helt olika riktningar. Eller när alla artisterna på helt olika sätt skrev egna varianter på Lost on the River. Bara två av dem fick plats på volym ett, tyvärr.

Men när inte ens en tredjedel av de inspelade låtarna fått plats på skivan börjar man misstänka att det ligger åtminstone en volym två och kanske till och med en trea i bakvattnet?

- Jag hoppas verkligen det. För det som inte fick plats är lika bra, möjligen bara lite mer udda ljudmässigt.