Före arbetet med den här skivan kände Stefan Sundström att det inte fanns fler låtar att skriva, att han borde dra sig tillbaka och hugga ved och softa i stället. Av någon outgrundlig anledning ändrade han sig.
Fisk i en skål visar att Stefan verkligen inte hade fler låtar att skriva, och det borde någon i hans krets ha berättat för honom. Om han inte längre har någon sambo, som texterna mer än antyder, kunde väl hans producent Micke Herrström, rutinerade Johan Johansson eller åtminstone någon på MNW ha förklarat att det krävs mer för att kallas samtidsskildrare än baksmälla och tillgång till TV3.
Texterna är som vanligt det viktigaste för Stefan Sundström. Men analyserna och parafraserna är tunnare än någonsin. Reflektionerna kring bokstavsbarn (DAMP, Aspergers syndrom etc.) i skolan i inledande MBD är på Robert Aschberg-nivå, och när han inte har något mer att säga citerar han Ville, Valle och Viktor samt Djungelboken och fyller ut med försök till Mick Jagger-stön.
Coverbandet som står för musicerandet har inte fått någon musik att spela som bakgrund till Stefans resonemang, så de kör helt enkelt en tafflig Sympathy for the Devil i stället.
Har någon sett Sabina är ett försök till allvarligare kärlekstext, och det är förmodligen ett av de värsta pekoralen jag hört. Här trängs nödrimmen (”Jag kan se solen skina, höra surret från bina”) med plattityderna och svulstigheten. Sabina, nog krävs det mer för att du ska återvända till Stefan. Dogge, kom tillbaks, vi behöver något mera känsligt, något som Det är dej ja vill ha.
Resten av texterna, förmodligen transkriptioner av Stefans försök att underhålla sitt sällskap runt bordet en sen kväll på Kvarnen, behandlar impotens, bredbandshysteri och hemmadatorer, modets växlingar och dess konsekvenser för KSMB:s gamla långhåriga gitarrist Guld-Lars och fyrtioårskalas där försoffade radikaler byter partner och blir sentimentala till Ebba Grön.
Här finns till och med en satir med väl insatta sparkar på dokusåpan Robinson. Sånt känns ju vääääldigt nyskapande och radikalt att ge sig på. Detta kompletteras med gubbsjuka bröstvoyeur- och brassminnen från grekiska stränder och arrestlokaler på 70-talet.
Magnus Uggla gör samma sak fast mer subtilt. Och hur subtil är han?
Hellre än att behöva genomlida Fisk i en skål hade jag lyssnat till hur Stefan Sundström hugger ved. Dags att lägga av.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
